Del 3: Halveringstid betyder inte att ämnet försvinner efter trettio år
- Mats Adamczak
- Jul 31
- 3 min read
Ett vanligt missförstånd om radioaktivitet
När man säger att cesium-137 har en halveringstid på ungefär 30 år uppfattas det ibland som att ämnet försvinner efter trettio år.
Så fungerar det inte.
En halveringstid innebär att hälften av de radioaktiva atomerna har sönderfallit. Den andra hälften finns fortfarande kvar och fortsätter att avge strålning.
Det betyder att mängden minskar stegvis:
Efter 30 år återstår cirka 50 %.
Efter 60 år återstår cirka 25 %.
Efter 90 år återstår cirka 12,5 %.
Först efter omkring 300 år återstår mindre än en tusendel av den ursprungliga aktiviteten.
Eftersom det nu har gått ungefär 40 år sedan Tjernobylolyckan återstår fortfarande omkring 40 procent av den ursprungliga cesium-137-aktiviteten, om man enbart räknar det fysikaliska sönderfallet.
Cesium-134 beter sig däremot helt annorlunda. Dess halveringstid är bara cirka två år. Sedan 1986 har det passerat ungefär nitton halveringstider, vilket innebär att praktiskt taget allt cesium-134 från Tjernobyl har sönderfallit.
Det är också därför forskare ofta använder förhållandet mellan cesium-134 och cesium-137 för att avgöra om ett utsläpp är gammalt eller nytt.
Fysikalisk och ekologisk halveringstid är olika saker
Den fysikaliska halveringstiden bestäms av atomkärnan och är densamma över hela världen.
Men i naturen påverkas radioaktiviteten också av hur ämnet rör sig.
Cesium kan
transporteras med vatten,
spädas ut,
tas upp av växter och djur,
bindas hårt till lerpartiklar,
eller sjunka ned i bottensediment.
Därför talar man även om ekologisk eller effektiv halveringstid.
Det innebär att radioaktiviteten i exempelvis ytvatten eller fisk kan minska betydligt snabbare än vad den fysikaliska halveringstiden på 30 år antyder.
Det betyder däremot inte att cesiumet har försvunnit ur Östersjön.
En stor del har i stället flyttats från vattenmassan till bottnarnas sediment där det binds till fina lerpartiklar.
Det är därför forskare fortfarande kan identifiera Tjernobylåret som ett tydligt lager i sedimentkärnor från Östersjön. Vid Linnéuniversitetets undersökningar 2022 återfanns Tjernobylskiktet ungefär 20 centimeter ner i sedimenten.
Två påståenden kan därför vara sanna samtidigt
Det kan låta motsägelsefullt, men båda följande påståenden är korrekta:
Dagens halter i havsvatten och de flesta marina livsmedel ger en mycket liten stråldos till människor.
Samtidigt finns fortfarande betydande mängder cesium-137 lagrade i bottensedimenten från Tjernobyl.
Det ena handlar om vattenmassan, det andra om havsbottnens lager.
Så hanterade Sverige nedfallet
När radioaktiviteten upptäcktes vid Forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986 stod det snabbt klart att utsläppet kom utifrån Sverige.
Myndigheterna bedömde att det inte fanns behov av evakuering, generell inomhusvistelse eller utdelning av jodtabletter.
Insatserna koncentrerades i stället på livsmedelskedjan.
Kor hölls inne tills betesmarkerna hade kontrollerats. Mjölk, kött, renkött, vilt, insjöfisk, bär och svamp började mätas systematiskt.
I maj 1986 infördes ett gränsvärde på 300 Bq/kg för livsmedel.
År 1987 höjdes gränsen till 1 500 Bq/kg för bland annat renkött, vilt, insjöfisk, bär, svamp och nötter. Dessa gränsvärden används fortfarande vid kontroll av vissa livsmedel från områden där nedfallet var stort.
Det förekommer ibland påståenden om att Sverige generellt plöjde ner 10–20 centimeter jord för att sanera nedfallet. Någon sådan generell nationell sanering har jag inte kunnat hitta stöd för i myndigheternas dokumentation. Däremot användes lokalt olika åtgärder, bland annat plöjning, kaliumgödsling, ändrade betesrutiner, annat djurfoder och senarelagd slakt för att minska halterna i livsmedel.
Finland valde en liknande strategi
Även Finland genomförde omfattande mätningar av miljö och livsmedel.
Under de första åren kom en stor del av människors cesiumintag från mjölk och andra jordbruksprodukter.
När halterna i jordbruket minskade blev i stället insjöfisk, vilt, svamp och bär de viktigaste källorna till den kvarvarande exponeringen.
STUK uppskattar att den genomsnittliga interna stråldosen från radioaktivt cesium i maten uppgick till ungefär 0,13 millisievert år 1987.
År 1996 hade den sjunkit till omkring 0,02 millisievert per år, och i dag utgör Tjernobyl endast en mycket liten del av finländarnas totala årliga stråldos.
Nästa fråga blir därför inte hur människor påverkas – utan vad som finns kvar på havsbotten
Sverige och Finland gjorde alltså i stort sett samma medicinska riskbedömning.
Den stora skillnaden i dag handlar inte om människors stråldoser, utan om hur väl olika delar av Östersjöns bottnar har undersökts.
Sverige har genomfört omfattande kartläggningar av både sediment och cesiumhalter, medan betydligt färre undersökningar finns publicerade från Ålands hav.
Det är just den frågan nästa del kommer att handla om.
Källor
IAEA – Environmental Consequences of the Chernobyl Accident and their Remediation
STUK (Strålsäkerhetscentralen, Finland) – Chernobyl och radioaktivitet
Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) – Tjernobyl och cesium i livsmedel
Livsmedelsverket – Radioaktivt cesium i livsmedel
HELCOM – Radioactivity in the Baltic Sea
Linnéuniversitetet – Sedimentstudier från Östersjön som visar Tjernobylskiktet cirka 20 cm ner i sedimenten
Om cesium-137 fortfarande finns kvar i bottensedimenten nästan 40 år senare blir nästa naturliga fråga: Var har man faktiskt letat – och var saknas fortfarande mätningar?
Comments