Mysteriet med Ålandsmålningen

– nya fotografier från 1921 ger ledtrådar till ett försvunnet original

En historisk målning med en okänd historia

En av de mest spridda bilderna från Ålandsfrågans historia föreställer Nationernas förbunds behandling av konflikten mellan Sverige och Finland i Genève 1921.

Runt ett stort sammanträdesbord sitter internationella diplomater. Svenska och finländska flaggor ramar in scenen. På bordet ligger en karta över Åland och genom de stora fönstren syns Genèvesjön och Alperna.

Bilden har länge förknippats med Nationernas förbunds avgörande den 24 juni 1921, då Åland förblev under finsk suveränitet samtidigt som öarnas svenska språk och kultur skulle tryggas genom internationella garantier.

Men målningens egen historia är betydligt mer gåtfull än man först kan tro.

Under mitt besök i FN:s arkiv i Genève i oktober 2026 började jag undersöka bildens ursprung. Var fanns originalmålningen? Vem hade målat den? Och framför allt: vem hade egentligen beställt den?

Det visade sig att svaren inte alls var självklara.

Den version som i dag finns utställd vid FN i Genève är nämligen inte någon originalmålning från 1921.

I ett efterföljande mejl förklarade Jacques vid

FN:s arkiv:

The painting exhibited at UNOG is a facsimile presented to UNOG by the Aland Lagting in 1996.

Det betyder att bilden som finns vid FN är en faksimil som Ålands lagting överlämnade 1996.

Jacques hänvisade också till uppgifter från Ålands museum, enligt vilka man tidigare varken hade lyckats spåra originalmålningen eller identifiera konstnären bakom verket.

Det var alltså inte bara originalmålningen som saknades. Även konstnären hade länge varit ett mysterium.

Den nederländska skolplanschen och läraren Frederik Rackwitsz

En viktig ledtråd kom från historikern Pertti Hakala, som uppmärksammade mig på en uppgift i Ålands folks historia, del IV.

Där beskrivs en nederländsk skolplansch från 1931 med samma motiv.

Planschen mäter ungefär 115,5 × 85 centimeter och ingick i ett nederländskt undervisningsmaterial om Nationernas förbund.

Dess titel är:

Het eerste geschil beslecht – Den första tvisten avgjord.

Längst ned till höger finns dessutom en mycket intressant text:

Naar een schilderij van F. Rackwitz.

Det betyder ”Efter en målning av F. Rackwitz”.

Här fanns alltså en tydlig koppling mellan den välkända Ålandsmålningen och det nederländska skolsystemet.

Men vem var F. Rackwitz?

Nya uppgifter från det nederländska konsthistoriska institutet RKD i Haag har gett oss ett viktigt genombrott.

Konstnärens korrekta namn var Frederik Rackwitsz (1887–1972). Han var en nederländsk målare, tecknare och etsare.

Men det verkligt intressanta är att Rackwitsz också arbetade som lärare i det nederländska skolsystemet.

Det är en betydelsefull detalj.

Vi har alltså inte bara hittat en konstnär som målade historiska motiv, utan en person som själv arbetade inom undervisningen – samma miljö där Ålandsbilden senare användes.

Hans dokumenterade konstnärliga produktion förefaller dessutom vara relativt begränsad.

Det öppnar för möjligheten att bilden skapades direkt på uppdrag av ett nederländskt läromedelsförlag.

Kanske har vi hela tiden föreställt oss en stor, monumental oljemålning som senare reproducerades som skolplansch.

Men tänk om det i själva verket var tvärtom?

Tänk om läraren och illustratören Rackwitsz skapade bilden just för att användas i undervisningen?

Texten på skolplanschen antyder visserligen att en separat målning existerade. Det kan ha varit en akvarell, en gouache eller något annat originalarbete som sedan reproducerades.

Men något sådant original har ännu inte återfunnits.

Fotografierna i Nationernas förbunds arkiv

Under mitt besök i Genève började jag också söka i FN:s digitala fotografisamling, bland annat League of Nations Photograph Collection (LONTAD).

Där hittade jag flera fotografier från Nationernas förbunds 13:e rådssession 1921.

Fotografierna visar de verkliga sammanträdena i den sal där Ålandsfrågan behandlades.

Vi ser diplomater runt konferensborden, talare som läser ur dokument, åhörare i bakgrunden och rummets karakteristiska höga fönster.

På baksidan av ett fotografi finns anteckningen:

13e session du Conseil – 1921 Genève.

Fotografiet är förknippat med fotografen F. H. Jullien, som hade sin verksamhet på 15 Cours de Rive i Genève, samt bildbyrån Keystone.

Ett annat fotografi visar fem män vid ett bord och har texten:

La signature du traité des Îles d’Åland.

Det handlar om undertecknandet av Ålandskonventionen och dokumenterar därmed ett annat skede i Ålandsfrågans internationella behandling.

Det fascinerande är att det finns betydligt fler autentiska fotografier från förhandlingarna än vad vi vanligtvis ser i historieböckerna.

Och när jag började jämföra fotografierna med Rackwitsz målning uppstod en ny tanke.

Kan konstnären helt enkelt ha använt flera av dessa fotografier för att komponera sin bild?

Varför fanns det så mycket folk i sammanträdesrummet?

En detalj som väckte min uppmärksamhet var hur många människor som syns på fotografierna.

Det är inte bara rådets medlemmar och de officiella delegationerna. Rummet förefaller vara fullt av människor.

Varför?

Här finns en intressant koppling till min tidigare forskning.

I min bok Den bortglömda historien behandlar jag diskussionerna om huruvida Nationernas förbunds förhandlingar om Åland skulle vara offentliga eller hållas bakom stängda dörrar.

Uppgifterna kommer sannolikt från den svenske sjöförsvarsministern Erik Palmstiernas dagböcker.

Palmstierna och Hjalmar Branting diskuterade offentligheten dagarna före avgörandet i juni 1921.

Palmstierna motsatte sig öppna förhandlingar av två huvudsakliga skäl.

För det första befarade han att uttalanden under förhandlingarna skulle kunna utnyttjas av politiska motståndare hemma i Sverige.

För det andra ville han undvika officiella uttalanden som kunde begränsa Sveriges diplomatiska handlingsfrihet.

Men i min bok skriver jag också att de finländska företrädarna redan samma kväll hade accepterat offentliga förhandlingar.

Detta är en viktig pusselbit.

Sverige och Finland hade alltså olika utgångspunkter när det gällde offentligheten kring förhandlingarna.

Det kan också bidra till att förklara varför så många människor fanns i salen och varför pressfotografer kunde dokumentera händelserna.

Vi behöver fortfarande kontrollera exakt vilka delar av förhandlingarna som var offentliga och vilka som eventuellt hölls bakom stängda dörrar.

Men fotografierna visar att det faktiskt skapades ett omfattande visuellt källmaterial.

Ett material som tio år senare kan ha kommit till användning när Rackwitsz skapade sin illustration.

Har Rackwitsz kombinerat flera historiska fotografier?

När jag jämförde fotografierna med skolplanschen upptäckte jag flera slående likheter.

De stora fönstren, rummets dekorativa detaljer, konferensbordens placering och hela miljön påminner tydligt om de autentiska fotografierna.

Men det finns också betydande skillnader.

Skolplanschen är mycket mer genomtänkt och symboliskt uppbyggd.

De svenska och finländska flaggorna har fått framträdande placeringar. En stor karta över Åland ligger på bordet. Genèvesjön och Alperna syns genom fönstren och ger bilden en nästan monumental inramning.

Allt detta hjälper betraktaren att förstå vad bilden handlar om.

Flaggorna visar vilka länder som står mot varandra.

Kartan visar vilken territoriell fråga som behandlas.

De internationella diplomaterna representerar Nationernas förbund.

Och den storslagna miljön i Genève ger händelsen en internationell och historisk tyngd.

Min arbetshypotes är därför att Rackwitsz inte försökte avbilda ett enda exakt historiskt ögonblick, utan kombinerade visuella element från flera fotografier till en sammanhängande illustration.

Han kan ha använt fotografierna för att återskapa sammanträdesrummet och deltagarna, men samtidigt flyttat om personer och lagt till symboliska detaljer för att göra motivet pedagogiskt.

Det skulle förklara varför vissa delar stämmer så väl överens med fotografierna, medan andra skiljer sig.

Ännu har jag inte kunnat bevisa exakt vilka fotografier han använde.

Men vi har nu ett konkret bildmaterial att jämföra med.

Hjalmar Branting och Carl Enckell – en avgörande ledtråd

En av de mest intressanta detaljerna i målningen är vem som har fått den centrala rollen.

På den finländska sidan var utrikesminister Carl Enckell en av de viktigaste personerna i försvaret av Finlands ståndpunkt inför Nationernas förbund.

Och här uppstår en fråga som jag tycker är särskilt intressant.

Om Finland hade beställt målningen för att fira sin diplomatiska seger, varför skulle man då placera Sveriges Hjalmar Branting i centrum i stället för sin egen utrikesminister Carl Enckell?

Det förefaller inte särskilt logiskt.

En finländsk minnesmålning över beslutet 1921 skulle rimligen ha framhävt Enckell och Finlands diplomatiska framgång.

I stället har konstnären gett en framträdande roll åt en företrädare för den sida vars huvudsakliga krav inte vann gehör.

Det är naturligtvis inte ett slutgiltigt bevis för vem som beställde målningen.

Men det är en viktig ledtråd när vi försöker förstå konstnärens avsikt.

Varför skulle varken Sverige eller Finland ha beställt målningen?

Frågan om vem som beställde Rackwitsz målning har tidigare lett till spekulationer om svenska, finländska eller åländska intressen.

Men när jag började fundera över den politiska situationen 1921, bildens komposition och den nederländska titeln framträdde en helt annan förklaring.

Varför skulle Sverige beställa den?

För Sverige innebar Nationernas förbunds beslut den 24 juni 1921 ett betydande diplomatiskt nederlag.

Trots Sveriges ansträngningar för att Åland skulle återförenas med det svenska riket beslutade Nationernas förbund att öarna skulle förbli under finsk suveränitet.

Varför skulle då en svensk organisation beställa en stor målning för att uppmärksamma just detta avgörande?

Det är förstås möjligt att man ville dokumentera Sveriges argumentation eller den svenska delegationens insatser.

Men att beställa en målning för att fira själva resultatet framstår som mindre sannolikt.

Varför skulle Finland beställa den?

Finland hade betydligt större anledning att fira beslutet.

Nationernas förbund hade slagit fast att Åland skulle förbli under finsk suveränitet.

Men här återkommer problemet med bildens huvudperson.

Varför skulle Finland välja Hjalmar Branting framför Carl Enckell?

Om målningen hade skapats för att hylla Finlands diplomatiska seger vore det naturligare att placera den finländske utrikesministern i centrum.

I stället tycks bilden framhäva själva förhandlingarna, snarare än den finländska framgången.

Det gör att jag ifrågasätter om målningen överhuvudtaget skapades som en nationell minnesmålning.

En tredje förklaring – det nederländska klassrummet

Här kommer vi tillbaka till skolplanschens titel:

Het eerste geschil beslecht – Den första tvisten avgjord.

Titeln handlar inte om att Finland vann.

Den handlar inte heller om att Sverige förlorade.

Den handlar om att en tvist avgjordes.

Och det är en avgörande skillnad.

Sett ur ett nederländskt undervisningsperspektiv var det kanske inte alls viktigt vilket land som fick Åland.

Det viktiga var att den nybildade internationella organisationen Nationernas förbund hade visat att en allvarlig territoriell konflikt kunde lösas genom diplomati i stället för krig.

Det var ett starkt budskap till europeiska skolelever som växte upp i skuggan av första världskriget.

Nationernas förbund hade skapats för att förhindra att internationella motsättningar återigen skulle leda till ett förödande storkrig.

Ålandsfrågan blev ett tidigt och uppmärksammat exempel på hur organisationen kunde hantera en konflikt mellan två stater.

I det sammanhanget blir Rackwitsz illustration betydligt lättare att förstå.

Han var både konstnär och lärare.

Han skapade en bild som tydligt visar två länder, en omtvistad ögrupp och en internationell organisation som samlas för att lösa konflikten.

Därmed blir också valet av Hjalmar Branting som central talare mindre märkligt.

Det var inte nödvändigtvis Finland som skulle hyllas.

Inte heller Sverige.

Målningens verkliga huvudperson var Nationernas förbund självt.

Detta är enligt min mening den mest sammanhängande förklaringen till både bildens uppbyggnad och dess nederländska titel.

Och den pekar mot möjligheten att målningen beställdes av ett nederländskt läromedelsförlag snarare än av någon av de inblandade staterna.

Vad vet vi – och vad återstår att undersöka?

Undersökningen har hittills gett flera viktiga resultat.

Det vi har kunnat dokumentera:

• Bilden som finns utställd vid FN i Genève är en faksimil som Ålands lagting överlämnade 1996.

• En nederländsk skolplansch med samma motiv publicerades 1931.

• Planschen bär texten Naar een schilderij van F. Rackwitz, vilket visar att den uppges vara framställd efter en målning av konstnären.

• Uppgifter från det nederländska konsthistoriska institutet RKD identifierar konstnären som Frederik Rackwitsz (1887–1972), som också arbetade som lärare.

• FN:s arkiv innehåller autentiska fotografier från Nationernas förbunds 13:e rådssession 1921.

• Erik Palmstiernas dagböcker, som jag tidigare använt i min forskning, ger uppgifter om diskussionerna kring förhandlingarnas offentlighet.

  
  

Det vi fortfarande behöver undersöka:

• Använde Rackwitsz just de fotografier som nu återfunnits i Genève?

• Kombinerade han flera fotografier till en enda historisk komposition?

• Var det ett nederländskt läromedelsförlag som beställde målningen?

• Existerade det en separat fysisk originalmålning, kanske en akvarell eller gouache?

• Finns det fortfarande brev, beställningshandlingar, tryckerimaterial eller originalskisser i nederländska arkiv?

Ett särskilt intressant nästa steg är att undersöka arkiven efter det nederländska förlaget D.A. Daamen i Haag, som gav ut skolplanschen.

Där skulle det kunna finnas uppgifter om vem som beställde illustrationen, när den framställdes och om det någonsin existerade en separat originalmålning.

Från Nationernas förbund till det nederländska klassrummet

Det som började som ett försök att hitta en försvunnen originalmålning har utvecklats till en betydligt större historisk undersökning.

Under lång tid har vi betraktat Ålandsmålningen som en illustration av Nationernas förbunds avgörande 1921.

Men fynden i Genève och uppgifterna från Haag antyder att bildens verkliga ursprung kan finnas i ett helt annat sammanhang.

Kanske skapades målningen inte för att fira Finlands fortsatta suveränitet över Åland.

Kanske skapades den inte heller för att uppmärksamma Sveriges diplomatiska ansträngningar.

Kanske var dess huvudsakliga syfte att lära nederländska skolbarn hur Nationernas förbund fungerade och varför internationellt samarbete var viktigt för att bevara freden.

Att Hjalmar Branting fått den centrala rollen, i stället för Finlands Carl Enckell, är i så fall inte bara en märklig detalj.

Det kan vara en ledtråd till att konstnären inte ville hylla den segrande parten, utan skildra själva den internationella diplomatin.

Fotografierna från Genève ger oss nu möjlighet att försöka rekonstruera den verkliga historiska miljön bakom illustrationen.

Och identifieringen av Frederik Rackwitsz som nederländsk lärare och konstnär öppnar ett nytt spår i jakten på originalet.

Fortfarande återstår många frågor.

Vi vet ännu inte om originalmålningen finns bevarad, om Rackwitsz skapade den direkt för skolplanschen eller exakt vilka fotografier han använde.

Men pusselbitarna börjar bilda ett mönster.

Mysteriet med Ålandsmålningen kanske till slut inte leder oss till en svensk eller finländsk beställare, utan till ett nederländskt klassrum i början av 1930-talet.

Och kanske är det just detta som gör historien så fascinerande.

En av de mest välkända bilderna från Ålands moderna historia kan ha skapats inte för att fira en nationell seger, utan för att visa en ny generation att internationella konflikter faktiskt kunde lösas med fredliga medel.

Forskningsanteckning, oktober 2026.

Källor och forskningsunderlag: United Nations Library & Archives Geneva, League of Nations Photograph Collection (LONTAD), korrespondens med FN:s arkivpersonal, Netherlands Institute for Art History (RKD) i Haag, Ålands folks historia del IV, Erik Palmstiernas dagböcker samt min tidigare forskning i Den bortglömda historien.

Anmärkning: Kopplingen mellan de återfunna fotografierna, Rackwitsz originalarbete och ett eventuellt nederländskt förlagsuppdrag är fortfarande en historisk hypotes. Undersökningen av de ursprungliga källorna fortsätter.