Tappar Trump greppet? En analys av sprickorna i MAGA-makten

Under lång tid har Donald Trumps politiska styrka vilat på två pelare: rädsla och räckvidd. Rädsla hos republikanska politiker för att utmanas eller straffas, och räckvidd i form av ett nästan exklusivt grepp om MAGA-basen och det politiska medienarrativet. Min tes är att båda dessa pelare nu börjar krackelera – inte genom ett dramatiskt sammanbrott, utan genom en serie mindre, samverkande signaler.

Detta är inte en text om ännu en Trump-skandal.Det är en text om hur makt faktiskt fungerar – och hur den långsamt försvinner.

En första spricka: Epstein-omröstningen

En symboliskt viktig brytpunkt var när Trump försökte stoppa en omröstning kopplad till Epstein-materialet i representanthuset. Försöket misslyckades. När frågan därefter även rörde sig vidare i senaten ändrade Trump snabbt narrativ och hävdade att han hela tiden varit för processen.

Detta är ett klassiskt tecken på förlorad kontroll: när en ledare inte längre kan stoppa en utveckling försöker han i stället äga den i efterhand. Den taktiken har fungerat tidigare – men bara så länge omgivningen accepterar den.

Republikaner börjar agera som om Trump inte är evig

Parallellt ser vi hur republikanska politiker på olika nivåer gradvis börjar bete sig mer självständigt. Inte genom öppna uppgörelser, utan genom tyst repositionering:

• Trump nämns allt mer sällan i lokala kampanjer

• Fokus flyttas till lokala sakfrågor

• Retoriken blir: “jag representerar mitt distrikt, inte en person”

Detta är exakt det beteende man ser när ett parti börjar förbereda sig för mellanårsval i ett läge där partiledaren riskerar att bli en belastning snarare än en tillgång.

Och mellanårsval är obarmhärtiga. De handlar inte om karisma eller rörelse, utan om överlevnad.

Valförluster i ”säkra” distrikt förändrar allt

När republikaner börjar förlora oväntat i traditionellt starka distrikt händer något avgörande: valmatematiken slår lojaliteten. Varje sådan förlust sänker tröskeln för nästa politiker att distansera sig.

Detta är en självförstärkande process: fler förluster → mer distans → ännu fler förluster. Det var exakt denna mekanik som till slut fällde Richard Nixon – inte protesterna, inte medierna, utan partiets insikt om att presidenten blivit en nettoförlust i val efter val.

MAGA-motsägelsen: isolationism mot aggressiv retorik

Trump valdes av en bas som i grunden vill att USA ska dra sig tillbaka från internationella åtaganden. Samtidigt kombinerar han retorik om ”fred” med aggressiva utspel om Grönland, Panama och Kanada.

Detta skapar en växande spricka mellan America First som idé och Trump First som praktik. Så länge Trump uppfattades som en garant för stabilitet inåt kunde denna motsägelse ignoreras. När vardagsekonomin samtidigt försämras blir den svårare att bortförklara.

Ekonomin: löftesbrottet som inte går att spinna bort

Trump valdes för att göra livet billigare för sina väljare. I stället upplever många att kostnaderna ökar, samtidigt som presidenten insisterar på att ”allt har blivit bättre”.

Ekonomi är konkret. Den går inte att twittra bort hur länge som helst. Även lojala väljare börjar känna en kognitiv dissonans mellan löften och verklighet.

Hälsa, omdöme och perception

På senare tid har även frågor om Trumps hälsa och omdöme börjat smyga sig in i samtalet – inte som medicinska diagnoser, utan som perceptionsproblem. Offentliga tillfällen där han verkar trött, tappar fokus eller uttrycker sig grovt olämpligt i känsliga sammanhang undergräver myten om den ständigt dominanta ledaren.

Auktoritära figurer kan överleva hat.De överlever sällan upplevd svaghet.

Personkultens paradox – därför biter inget, men därför kan inget ta över

Här ligger republikanernas verkliga dilemma.

Trump har byggt upp en personkult, inte en överförbar politisk rörelse. För stora delar av MAGA är Trump inte en politiker som kan misslyckas – han är en symbol som angrips. Varje kritik tolkas som ett bevis på att han har rätt.

Det är därför det känns som att ingenting biter på honom.

Men exakt samma mekanism gör honom omöjlig att ersätta.

En personkult kan bära en individ – men den kan inte ärvas. Ingen efterträdare kan få Trumps historia, konflikter, fiender och mytologi. JD Vance eller någon annan kan imitera retorik och administrera makt, men de saknar den personliga berättelse som hela lojaliteten bygger på.

Saknaden av en Goldwater-figur

När Nixon föll var det inte juridiken som avgjorde, utan när Barry Goldwater och andra partiveteraner klargjorde att partiet inte längre skulle skydda honom.

Trump saknar i dag en sådan figur. Det finns ingen enskild republikan med både moralisk auktoritet, valmatematisk tyngd och mod att leverera ett ultimatum. Men historien visar att innan ett Goldwater-moment inträffar börjar partiet redan bete sig som om ledaren är på väg bort.

Det är just dessa beteenden vi nu börjar se.

Ett möjligt nästa steg: Gerald Ford-scenariot

Om Trump skulle avgå – av hälsoskäl, juridiskt tryck eller kombinationen av minskat stöd och elittryck – riskerar USA att gå in i ett Gerald Ford-liknande interregnum.

Vice presidenten skulle få den formella makten, men sakna:

• Trumps räckvidd

• Trumps rörelse

• Trumps förmåga att dominera narrativet

Resultatet blir en president som är tekniskt mäktig men politiskt svag – en lame duck i samma ögonblick han tillträder.

Slutsats

Min slutsats är inte att Trump nödvändigtvis förlorar ett val.Det är att han riskerar att förlora sin roll som politiskt gravitationscentrum.

Och när politiker börjar bete sig som om framtiden är post-Trump, då är makten redan på väg bort – oavsett hur högljudd personkulten fortfarande är.

Trump är för stark för att besegras öppet.Och just därför för stark för att kunna ersättas.

Historien visar att det är precis där – inte före – som slutet faktiskt börjar.

Min definition av vår tids retorik, där Ethos och logos har ersatts av hur bra man är på att skapa uppmärksamhet och hur man når många människor.