Del 3: 100 gram – en nästan osynlig del av ett modernt rotorblad

I de två första delarna har jag ställt två frågor.

Först frågade jag hur uppskattningen om cirka 100–200 gram mikroplast per vindkraftverk och år egentligen har tagits fram.

Sedan tittade jag närmare på den svenska infografiken och konstaterade att vindkraftens stapel bygger på ett annat underlag än flera av de övriga staplarna.

Men under arbetet fastnade jag vid en helt annan fråga.

Hur mycket är egentligen 100 gram när ett modernt rotorblad väger tiotusentals kilogram?

Rotorbladen har blivit enorma

För bara ett par decennier sedan var rotorblad på 30–40 meter vanliga.

I dag ser verkligheten helt annorlunda ut.

De största kommersiella havsbaserade vindkraftverken har:

• rotorblad på omkring 100–120 meter,

• rotordiametrar på över 240 meter,

• en effekt på 14–18 MW.

Ett enda rotorblad väger i många fall mellan 40 och 60 ton.

Det innebär:

40 000–60 000 kilogram.

Sätt siffrorna bredvid varandra

Om ett vindkraftverk förlorar omkring 100–200 gram material per år motsvarar det ungefär 30–70 gram per rotorblad och år.

Efter fem år handlar det om ungefär 150–350 gram per rotorblad.

Jämför då dessa siffror.

Rotorblad:

40 000 kilogram

Materialförlust:

0,15 kilogram

Det innebär att bladet enligt uppskattningen skulle ha förlorat bara några miljondelar av sin totala vikt.

Det är en så liten andel att den nästan är omöjlig att föreställa sig.

Ett tankeexperiment

Föreställ dig en människa som väger 80 kilogram.

Om samma relativa viktförlust skulle gälla skulle personen förlora ungefär 0,3 gram.

Det motsvarar ungefär vikten av:

• ett par vanliga gem,

• eller en större humla.

Ingen skulle kunna se någon skillnad.

Samtidigt visar fotografierna något annat

Sedan tittar man på bilder från verkliga rotorblad.

På många fotografier syns:

• långa erosionszoner,

• avflagningar,

• omfattande reparationer,

• skador som ibland sträcker sig tiotals meter längs bladets framkant.

Bilderna säger naturligtvis inte hur mycket material som har försvunnit.

Ett fotografi visar inte erosionsdjupet.

Men de väcker en naturlig fråga:

Hur kan så små mängder material ge upphov till skador som ser så omfattande ut?

Det betyder inte att uppskattningen är fel.

Men det är en fråga som förtjänar ett tydligt svar.

Den avgörande faktorn är erosionsdjupet

Låt oss göra ett enkelt räkneexempel.

Anta att ett rotorblad efter fem år har en erosionszon som är:

• 30 meter lång,

• 10 centimeter bred.

Det motsvarar ungefär 3 kvadratmeter skadad yta.

Om det genomsnittliga bortslitna djupet över hela denna yta bara är omkring 0,04 millimeter, blir materialförlusten ungefär 150 gram.

Det visar att uppskattningen faktiskt kan vara möjlig.

Men det innebär också att den genomsnittliga materialförlusten över hela den synliga skadan måste vara tunnare än ett vanligt pappersark.

Om det genomsnittliga erosionsdjupet i stället skulle vara 0,5 millimeter eller 1 millimeter, ökar materialförlusten snabbt från hundratals gram till flera kilogram.

Det illustrerar varför just erosionsdjupet är den helt avgörande uppgiften.

Och det är just den uppgiften jag inte har hittat

Under arbetet med den här bloggserien har jag gått igenom forskningsartiklar, rapporter och tekniska projekt från bland annat Danmark och Nederländerna.

Jag har hittat:

• omfattande inspektioner,

• skadeklassningar,

• laboratoriemätningar,

• reparationskampanjer,

• hundratals dokumenterade rotorblad.

Men jag har fortfarande inte hittat någon offentlig studie som redovisar:

• den verkliga skadade arean,

• det genomsnittliga erosionsdjupet,

• den beräknade materialförlusten för verkliga rotorblad.

Och utan dessa tre uppgifter går det inte att själv bedöma hur väl dagens uppskattningar stämmer.

Det handlar inte om att motbevisa vindkraft

Jag försöker inte visa att någon siffra är fel.

Jag försöker förstå hur den har tagits fram.

Om uppskattningen på omkring 100–200 gram per vindkraftverk och år visar sig stämma även när verkliga rotorblad mäts, vore det ett mycket starkt resultat.

Om den visar något annat får vi bättre kunskap.

I båda fallen vinner både forskningen, branschen och miljödebatten på att mätningarna blir öppna och möjliga att granska.

I nästa del

Efter tre artiklar återstår egentligen bara en fråga.

Varför finns inte de mätningar som skulle kunna ge ett tydligare svar?

Finns de hos tillverkarna, serviceföretagen eller försäkringsbolagen? Eller har de helt enkelt aldrig publicerats?

Det blir ämnet för den avslutande delen.