The art of a Deal ...

Donald Trumps andra mandatperiod har hittills kantats av ett mönster vi börjat känna igen: avslutade avtal, brutna överenskommelser och en ensidig handelspolitik som präglas av strafftullar snarare än förhandlingar. Samtidigt öppnar detta ett fönster för Kina att inta en ny roll på den globala arenan – som en stabiliserande kraft.

Under sin första mandatperiod rev Trump upp Parisavtalet, Iranavtalet (JCPOA) och frihandelsavtal som TPP. Nu, under sin andra mandatperiod, kritiserar han sitt eget USMCA-avtal med Kanada och Mexiko och har infört omfattande nya tullar mot både traditionella allierade inom EU, Japan och Sydkorea. Till och med Ukraina, mitt i ett pågående krig, omfattas av nya importtullar.

Detta beteende underminerar förtroendet för USA som en pålitlig partner. När allierade ser sina handelsrelationer beskattas utan förvarning — medan Ryssland, Nordkorea och Belarus undantas från nya strafftullar — ställs fundamentala frågor om var USA:s långsiktiga lojaliteter ligger.

I denna värld av osäkerhet kan Kina positionera sig som ett mer förutsägbart och rationellt alternativ. Vi ser redan hur vissa europeiska ledare, och till och med amerikanska företag, börjar söka nya vägar till samarbete över Stilla havet.

Det är också viktigt att komma ihåg att USA är världens näst största tillverkande land efter Kina. Landet är djupt beroende av en bred palett av råvaror för att kunna producera allt från elektronik till fordon. Med en politik som ökar kostnaderna på import genom strafftullar riskerar USA att göra sina egna produkter betydligt dyrare. Inte nog med att detta slår mot amerikansk konkurrenskraft internationellt — det riskerar också att reta upp konsumenter världen över, som redan idag ifrågasätter USA:s roll som handelsledare.

Kanske än mer intressant är tanken att Kina — för att främja sina egna intressen och lägga grunden för en ny global ordning — kan välja att delvis släppa Ryssland. Istället skulle Kina kunna agera som en neutral medlare för att säkra en ”rättvis fred” i Ukraina, vilket skulle ge dem enorm diplomatisk prestige på världsscenen.

Kort sagt: Trumps politik riskerar att inte bara splittra västvärlden internt utan också driva dess ledande ekonomier allt närmare Kina. Ironiskt nog kan det bli Beijing — inte Washington — som till slut dikterar villkoren för framtidens världsordning.

Trumps presidentskap kännetecknades i hög grad av att riva upp tidigare avtal snarare än att skapa nya. Det mest betydelsefulla ekonomiska avtal han faktiskt skapade var USMCA, som ersatte NAFTA, men ironiskt nog har han nu (under sin andra mandatperiod) själv ifrågasatt det och börjat införa tullar mot Kanada och Mexiko, alltså två av de tre parterna i USMCA.

Han uttryckte sig så här om USMCA i februari 2025:

"Who the hell would sign this thing?"– Donald Trump, om sitt eget USMCA-avtal (2025)

Jag undrar om vi inte får uppleva ett historiskt ögonblick när USA avsäger sig sin ledande roll i världsekonomin i snart 80 år.