top of page
Search

Analys av teorier kring Signal Bridge-incidenten (mars 2025)


Bakgrund


Signal Bridge-incidenten syftar på en unik säkerhetsläcka i mars 2025, då en grupp av USA:s högsta säkerhetstjänstemän diskuterade hemliga militära attackplaner mot Houthi-rebeller i Jemen via den krypterade meddelandeappen Signal​. I den skandalomsusade chattgruppen deltog bland andra vicepresident JD Vance, försvarsminister Pete Hegseth, nationella säkerhetsrådgivaren Mike Waltz och CIA-chefen John Ratcliffe​. Av allt att döma råkade Waltz (eller hans medarbetare) av misstag bjuda in Jeffrey Goldberg – chefredaktör för tidningen The Atlantic – till denna privata Signal-chatt​. Under flera dagar kunde Goldberg tyst följa konversationen utan att någon av de 18 övriga deltagarna insåg att en journalist fanns med i tråden​. Goldberg fick därigenom ta del av känslig information om den planerade attacken, inklusive operativa detaljer om mål och tidpunkter för flyganfallen​. Läckan uppdagades först när The Atlantic offentliggjorde uppgifterna, vilket utlöste stor uppståndelse i Washington. Trump-administrationen tonade ned allvaret och hävdade att inget av det som diskuterats var formellt sekretessbelagt​, men händelsen beskrivs ändå som ett exceptionellt säkerhetsklavertramp som utsatte nationella hemligheter för risk​


Jämförelse med tidigare läckor i USA:s historia

Incidenten saknar direkt motstycke om man ser till tidigare stora läckor såsom Pentagonpappren 1971, Chelsea Mannings WikiLeaks-avslöjanden 2010 eller Edward Snowdens NSA-dokument 2013. Dessa historiska läckor skedde post factum – dvs. de involverade material om redan genomförda beslut eller övervakningsprogram som i efterhand fördes ut till allmänheten. Försvarsanalytikern Daniel Ellsberg blev exempelvis världsberömd när han 1971 läckte hemliga regeringsdokument om USA:s krigföring i Vietnam (de s.k. Pentagonpappren)​. Chelsea Manning (då underrättelseanalytiker i amerikanska armén) läckte år 2010 hundratusentals hemliga militära rapporter från Irak- och Afghanistankrigen som sedan publicerades av WikiLeaks​. Edward Snowden tog 2013 med sig runt 200 000 topphemliga NSA-dokument som avslöjade omfattande övervakningsprogram, vilka sedan stegvis avslöjades via journalister​. Gemensamt för dessa läckor är att de avslöjade redan existerande hemligheter efter att händelserna ägt rum – ingen av dem innebar att en pågående militär operation exponerades i realtid direkt för media. Signal-incidenten 2025 skiljer sig alltså genom att den oavsiktliga “läckan” skedde i stunden: en journalist fick insyn i aktuella anfallsplaner medan de ännu var under diskussion och innan anfallet genomförts​. Det är en avgörande skillnad. Tidigare visselblåsare agerade med facit i hand, ofta i syfte att avslöja missförhållanden eller starta debatter efteråt – här fick vi istället en ofrivillig direktrapport inifrån pågående beslutsprocesser, vilket potentiellt hade kunnat äventyra operationens säkerhet om fel aktör fått tag i informationen​.En annan skillnad är hur läckorna initierades. Historiska läckor som de ovan nämnda var avsiktliga handlingar av insiders (Ellsberg, Manning, Snowden) som valde att föra ut information till medierna, ofta med personliga risker och ideologiska motiv. Signal Bridge-incidenten, åtminstone enligt offentliga uppgifter, berodde inte på en medveten visselblåsarhandling utan på en blunder – en generande teknisk/beteendemässig miss där känsliga meddelanden “råkade” skickas till fel mottagare​. Att en sådan lapsus sker i toppen av nationens säkerhetsapparat under brinnande beslutsfattande är unikt i modern tid. Tidigare läckor skapade visserligen politiska jordbävningar (Pentagonpappren ledde till en historisk yttrandefrihetsdom, Snowden tvingades i exil etc.), men själva informationsöverföringen skedde under kontrollerade former (valda dokument överlämnades till journalister) – inte som här genom att en journalist plötsligt befann sig inne i maktens innersta chatrum. Incidenten påminner oss också ironiskt om den kritik Trump och hans medarbetare själva riktat mot tidigare läckor; de hade anklagat Hillary Clinton för att hantera information vårdslöst, men drabbas nu av ett kanske ännu allvarligare realtidsläckage​.




.


Sannolikhetsanalys: Waltz av misstag bjöd in Goldberg

Här utvärderas hur realistisk den officiella förklaringen är – att inbjudan av Goldberg skedde av misstag från Mike Waltz sida. Flera faktorer (tekniska, beteendemässiga och politiska) spelar in:

  • Tekniska faktorer: Signal är utformad för privata, krypterade samtal och kräver normalt att man aktivt lägger till en kontakt i en grupp. Goldberg stod inte som kontakt hos Waltz sedan tidigare, utan Waltz (eller en medhjälpare) skickade först en Signal-kontaktförfrågan till honom den 11 mars och adderade honom därefter till gruppchatten den 13 mars​. Att av misstag genomföra dessa steg – särskilt med en person som man aldrig tidigare kommunicerat med – förefaller osannolikt, men inte helt omöjligt. Waltz har själv erkänt att han “byggde meddelandekedjan” och att något i processen gjorde att Goldbergs kontaktuppgifter “kan ha sugits in” i chatten​. Detta antyder en teknisk glitch eller felhantering, t.ex. att en autosparad kontakt lades till när gruppen skapades. En möjlig förklaring som diskuterats är att en medhjälpare skulle lägga in en annan person med initialerna JG i gruppen och råkade klicka fel, eller att Signal hämtade in alla nyligen tillagda kontakter per automatik. Den officiella linjen är att det rörde sig om ett handhavandefel – “vi gjorde ett misstag” sade Waltz och tog på sig ansvaret​. Tekniskt sett finns utrymme för mänsklig felmarginal: i stressen att snabbt starta en säker kanal kan felkontakt ha valts om namn/nummer förväxlats. Signal-appen i sig har inga kända buggar som skulle slumpmässigt lägga till obehöriga, så det måste i grunden ha varit en människa som klickade fel.


  • Beteendemässiga faktorer: Är det troligt att en erfaren toppofficial som Waltz (f.d. kongressledamot och militär) – eller hans stab – skulle vara så ouppmärksam? Politiskt medvetna aktörer brukar känna igen namnet Jeffrey Goldberg, en av USA:s mest profilerade journalister inom nationell säkerhet. Om hans namn eller initialer dök upp borde varningsklockor ringa. En möjlig förmildrande omständighet är att Signal kan visa endast förnamn, initialer eller telefonnummer om kontakten inte är fullständigt sparad. Faktum är att Goldbergs närvaro endast visades som “JG” i chatten, vilket gjorde att övriga deltagare inte förstod vem som dolde sig bakom initialerna​. Om Waltz eller assistenten hade Goldberg sparad enbart med initialer eller ett intetsägande alias kunde de i teorin missa att det faktiskt var The Atlantic–Goldberg de bjöd in. Mänskliga misstag händer även på hög nivå; historiskt finns exempel på diplomater som mailat fel person eller läckt dokument av misstag. Här var dock insatsen extremt hög – ett pågående hemligt anfallsbeslut – vilket gör misstaget svårbegripligt. Att Waltz initialt sade sig “inte veta” hur Goldberg hamnade i chatten​ och att man kallade det hela en engångsföreteelse eller “glitch”​, tyder på genuin bestürtan från hans sida. Trump uppgav att en av Waltz medarbetare bar skulden​, vilket indikerar att det inte var Waltz personligen som klåpat utan någon under honom. En stressad assistent kan ha hanterat kontaktlistan slarvigt. Beteendemässigt är det alltså möjligt – om än inte särskilt rimligt – att ren inkompetens eller förvirring ledde till inbjudan av fel person.


  • Politiska faktorer: Politiskt sett framstår den officiella förklaringen som pinsam men relativt ofarlig internt – ett misstag kan förlåtas, och Trump valde också att tona ned händelsen som “den enda missen på två månader”​. Om det verkligen var ett misstag är det dock en exceptionellt lyckad sådan ur Goldbergs synvinkel; att just en ledande journalist (och inte exempelvis en okänd person) råkade bjudas in av just den nationella säkerhetsrådgivaren två dagar innan anfallet är en märklig slump. Kritiker menar att detta “too good to be true”-scenario rent logiskt är svårt att köpa. Samtidigt fanns det inget uppenbart egenintresse för Waltz eller Vita huset att medvetet utsätta sig för denna förödmjukelse – därför kan man hävda att om det var en olycka så var den åtminstone opolitiskt (ingen vinner på att det skedde). Alltså beror sannolikheten för den här teorin på hur mycket man tror på ren otur och mänskligt slarv, kontra alternativ där någon faktiskt ville att informationen skulle ut.


Sammanfattningsvis är den officiella förklaringen – att det var ett rent misstag – svårsmält men inte omöjlig. Tekniskt kräver den en kedja av felsteg (felkontakt inlagd), beteendemässigt kräver den bristande uppmärksamhet hos flera erfarna personer, och politiskt framstår den mest som ett generande olycksfall utan tydligt motiv. Mycket pekar på att det kan ha varit ett misstag, men många betraktare ställer sig tveksamma till att slumpen ensam låg bakom en så specifik tavla.

 Bild: Nationelle säkerhetsrådgivaren Mike Waltz tog på sig ansvaret för “misstaget” som ledde till att en journalist fick tillgång till gruppchatten​. Händelsen har väckt frågor om hur ett sådant fel ens var möjligt.


Alternativt scenario: Någon utgav sig för att vara Waltz

Ett annat tänkbart scenario är att inbjudan inte alls kom från Waltz själv – utan att någon kapade eller imiterade hans Signal-konto. Motivet skulle då vara att infiltrera den hemliga chatten och läcka informationen, utan att det märks direkt. Flera omständigheter gör detta scenario värt att överväga:

  • Läckta kontaktuppgifter och lösenord: En undersökning av tyska Der Spiegel avslöjade strax efter incidenten att privata data tillhörande Trump-administrationens toppskikt låg lättillgängliga på internet​. Bland annat hittades mobilnummer, e-postadresser – och i vissa fall även lösenord – kopplade till Mike Waltz, Pete Hegseth och Tulsi Gabbard i kommersiella databaser och i tidigare hackläckor online​. Flera av telefonnumren var aktiva och gick att koppla till tjänster som WhatsApp och till och med Signal​. Denna slappa säkerhetshygien innebär att en utomstående aktör potentiellt skulle kunna utnyttja informationen. Yle noterar att sådana uppgifter kan användas av fientliga makter eller kriminella för att komma åt känslig information, till exempel genom att kapa konton eller plantera skadlig kod​. Om Waltz telefonnummer och eventuellt Signal-PIN fanns i orätta händer, hade en angripare tekniskt sett kunnat registrera ett Signalkonto i Waltz namn (t.ex. via SIM-kortsbedrägeri) eller ta över hans befintliga konto på en annan enhet. I så fall skulle angriparen i praktiken vara Waltz på Signal och kunna lägga till nya medlemmar i gruppen. Goldberg skulle ha sett inbjudan som kommande från “Waltz”, ovetande om att det inte var Waltz själv.


  • Tidigare varningar om sårbarheter: Bara några dagar efter läckan cirkulerade ett PM inom Pentagon som varnade för en nyupptäckt sårbarhet i Signal som ryska hackare kunde utnyttja​. Det timingmässiga sammanfallet är anmärkningsvärt – varningen skickades den 18 mars, precis efter att chattskandalen blivit känd​. Även om Pentagon officiellt inte kopplade de två händelserna, antyder det att man fruktade att främmande aktörer kanske redan lyssnade eller manipulerade kommunikation på Signal. Om till exempel rysk underrättelsetjänst hade lyckats exploatera appen eller användarnas dåliga säkerhet (genom de läckta personuppgifterna ovan), skulle de i teorin ha kunnat lägga in Goldberg för att sabba operationen eller skada förtroendet inom USA:s säkerhetskretsar. Alternativt kunde samma metod användas av andra aktörer – från kinesiska hackare till någon med koppling till Iran (som stöder Houthi-rebellerna). En “false flag”-möjlighet är att en utomstående makt planterade journalisten där för att avslöja planerna och därmed potentiellt förhindra anfallet eller åtminstone så split mellan USA och allierade. (Noterbart är att israeliska tjänstemän uppges ha blivit rasande över läckan, då de ansåg att det blottade känslig underrättelseinformation​.)


  • Indikationer från Waltz själv: Waltz uttalanden efteråt kan tolkas som att han inte hade full kontroll. Han sade i TV-intervjuer att tekniker “försökte lista ut” hur Goldbergs kontakt hamnat i chatten​. Hade han själv eller en assistent klantat sig, borde det ha stått klart ganska omgående vad som gick fel. Att Vita huset behövde felsöka öppnar för tanken att något oväntat skedde utanför Waltz direkta kännedom – möjligen en kompromettering. Samtidigt tog Waltz “fullt ansvar” och bad om ursäkt​, vilket tyder på att om ett intrång skett så vill man inte medge det offentligt (antingen av säkerhetsskäl eller för att inte ge hackaren äran). I stället kan man ha valt att framställa det som en intern blunder.


Bedömning: Hur sannolikt är detta scenario? Tekniskt sett möjligt – Waltz och andras dåliga cybersäkerhet gör att kapning inte kan uteslutas, och Signal-användning utanför officiella system ger en öppning. Politiskt skulle dock ett utländskt intrång av denna typ vara ett närmast krigsmateriellt angrepp på USA:s beslutsprocess, och man kan fråga sig om t.ex. Ryssland eller Kina hellre skulle utnyttja åtkomsten för spionage i tysthet istället för att bjuda in en journalist (vilket larmar hela USA). Å andra sidan kan syftet ha varit att skada Trump-administrationen och sabotera operationen genom exponering. Om en hacktivist låg bakom (se nästa scenario) är motivbilden en annan – då handlar det om aktivism snarare än statlig styrka. Sammantaget är ett utomstående hack/kapnings-scenario mindre troligt än intern oreda, men det stöds av det faktum att Waltz & co. verkligen hade lämnat dörren på glänt via slarv med sina privata uppgifter. Läckan av inloggningsdata gör att denna teori inte kan avfärdas; möjligheten finns att inbjudan kom från någon som utgav sig för att vara Waltz.


Bedömning av andra scenarier

Förutom ren olyckshändelse eller extern hackning finns det ytterligare scenarier att överväga – i synnerhet att någon medvetet orkestrerade läckan av inre skäl. Här är två sådana teorier:

  • Whistleblower inom administrationen: Det kan ha funnits en missnöjd person inuti Trumps krets som medvetet ville slå larm om antingen själva attackplanen eller det faktum att man diskuterade topphemliga ärenden på en oskyddad app. Istället för att gå den traditionella vägen och kontakta media öppet (vilket skulle lämna spår), valde denna hypotetiska visselblåsare att iscensätta en “olycka”. Genom att i smyg lägga till en journalist i chatten fick informationen läcka ut med minimal spårbarhet tillbaka till läckan själv – det hela kunde avfärdas som ett tekniskt misstag. Kandidater för en sådan aktion skulle kunna vara en stabsmedlem (t.ex. Waltz assistent som ändå hanterade gruppen) eller någon annan deltagare i chatten som hade administratörsrättigheter. Notera att en av chattdeltagarna, vice-VP JD Vance, uttryckte tveksamhet kring anfallet i konversationen​; det är inte otänkbart att någon som ansåg beslutet förhastat ville fördröja eller stoppa det via en kontrollerad läcka. En annan möjlig drivkraft är att protestera mot användningen av Signal för regeringens angelägenheter – det vill säga att visselblåsaren mer reagerade på bristen på transparens och protokoll (Signal-meddelanden lagras inte för arkiv/FOIA, vilket kan uppfattas som att man gömmer beslutsfattandet). Goldberg själv spekulerade först i om han utsatts för en komplott: “I assume that I’m being hoaxed... either a foreign intelligence operation or an organization that tries to set up journalists”, sade han om sin initiala misstro​. Även om han nämnde utländsk underrättelse så kunde det lika gärna vara en intern grupp som försökte avslöja missförhållanden utan att själva träda fram. Om en person moraliskt motsatte sig att denna attack planerades (eller sättet det gjordes på) kan inbjudan av Goldberg ha varit ett sätt att se till att planerarna inte kom undan utan granskning.


  • Hacktivistisk aktion utifrån: Separat från statliga aktörer finns hacktivister – löst sammansatta grupper eller individer (som Anonymous, t.ex.) – som kan tänkas vilja avslöja hemliga krigsplaner av ideologiska skäl. Tanken här är att en hacktivist lyckats bryta sig in i chatten eller någon deltagares konto och sedan bjudit in en journalist för att läcka innehållet. Skillnaden mot föregående (whistleblower) är att hacktivisten inte nödvändigtvis har insyn från början, utan aktivt tar sig in. En sofistikerad hacktivist skulle kunna utnyttja de nämnda läckta lösenorden eller en sårbarhet i appen​. Motivet vore att avslöja krigsplanerna, kanske för att förhindra en attack man anser orättfärdig eller för att genera en regering man är emot. Historiskt har Anonymous och liknande grupper hackat sig in hos myndigheter för att släppa dokument (t.ex. angående kriget i Irak och Guantánamo). Att lägga till en journalist i realtid är ovanligt men ger en viss “kontrollerad” läcka – det säkerställer att informationen hamnar hos etablerad media som kan behandla den ansvarsfullt snarare än att allt publiceras rått. I detta fall publicerade The Atlantic inte chatten förrän efter att anfallet i Jemen genomförts, just för att inte riskera soldaters liv​. Det tyder på att läckan (oavsett upphov) inte var ute efter att direkt varna fienden i stridens hetta, utan snarare att avslöja och skapa politisk reaktion efteråt. En hacktivist skulle kunna resonera så – att låta anfallet ske men sedan se till att ansvariga ställs till svars offentligt. Vi har också sett viss koordinering: kort efter skandalen läckte någon Waltz privata Venmo-transaktioner som visade kopplingar till vissa personer​, vilket antyder att aktivister grävde i hans digitala fotspår för att exponera mer. Det finns dock inga öppna anspråk från någon hacktivistgrupp om att de låg bakom Signal-läckan, vilket de annars ibland tar på sig.


  • Medveten läcka av Trump-teamet självt: Slutligen har en del spekulerat (om än få som håller det för troligt) att hela incidenten kan ha varit en kontrollerad läcka avsedd att tjäna något syfte för Trump-administrationen. Kanske ville man sätta press på någon (t.ex. europeiska allierade genom att signalera amerikansk beslutsamhet) eller skapa en distraktion i media. Denna teori är svag eftersom det resulterande ramaskriet knappast gynnade Vita huset – det blev tvärtemot bipartisan kritik och krav på avgångar​. Att med flit blanda in en journalist och sedan låtsas vara klumpig skulle vara att spela ett högt spel med liten uppsida. Därför avfärdas detta scenario av de flesta bedömare som mycket osannolikt. Trump själv kallade skandalen för en “häxjakt” och försvarade sina folk​, vilket tyder på att det inte var något han önskat skulle ske.


Sammanfattningsvis framstår ett avsiktligt läckage – antingen via en insider/visselblåsare eller en extern hacktivist – som en plausibel förklaring när man betraktar hur osannolik den officiella förklaringen kan te sig. Både en altruistisk insider och en ideologiskt motiverad hacker hade potentiella motiv att exponera chatten. Goldberg var dessutom en idealisk mottagare av en läcka: han har hög trovärdighet och erfarenhet av nationella säkerhetsfrågor, vilket till och med konspirationsteoretiker påpekat (om man skulle välja en journalist att anförtro något sådant, vore Goldberg högst på listan)​. Å andra sidan kräver dessa scenarion en djärv aktör villig att riskera mycket. Hittills har ingen trätt fram eller lämnat tydliga spår som bevisar en sådan komplott, så de förblir spekulationer baserade på omständigheter och motiv.


Procentuell sannolikhetsbedömning

Baserat på ovanstående analys – där vi vägt tekniska möjligheter, mänskliga faktorer och politiska motiv – kan följande ungefärliga sannolikheter anges för varje scenario:

  1. Oavsiktlig inbjudan (rent misstag av Waltz/staben): cirka 30% sannolikhet. Trots den häpnadsväckande slumpkedjan finns konkreta uttalanden och indicier som stödjer ett misstag (Waltz medger fel, Trump skyller på assistent, ingen tydlig gärningsman bakom kulisserna har identifierats). Det kräver inkompetens i ett kritiskt ögonblick, men liknande blundrar har skett förr på lägre nivå. Att något är osannolikt innebär tyvärr inte att det är omöjligt – ibland inträffar “en-procentare” även i geopolitiken.

  2. Kapning eller imitation av Waltz konto (extern infiltration): cirka 20% sannolikhet. Det finns möjlighet och vissa indirekta tecken (läckta inloggningar, varningar om hack) på att en utomstående aktör kan ha tagit sig in i chatten. Emellertid saknas bevis på ett sådant intrång, och ingen främmande makt eller hackargrupp har angett delaktighet. Om det skedde hålls det hemligt. Sannolikheten bedöms lägre då en fiende sannolikt hellre spionerat tyst än att larma pressen – om de inte specifikt ville skada Trump-administrationen. 20% speglar att det inte kan avfärdas men heller inte är det mest troliga.

  3. Avsiktlig läcka av annan part (insider-visselblåsare eller hacktivist utifrån): cirka 50% sannolikhet. Detta scenario framstår som det mest sannolika enbart för att alternativet “slarv” är så pass osannolikt i sina omständigheter. Här inkluderas både möjligheten att någon inifrån gruppen iscensatte en läcka och att en utomstående hacktivist gjorde detsamma. Motiven finns – etiska betänkligheter eller aktivism – och Goldberg fick informationen på ett sätt som tyder på att någon ville att just han skulle se den. Ingen har avslöjats som läckare, vilket i sig är talande: om det var ett misstag borde den ansvariga personen internt ha identifierats vid det här laget, men offentliggörandet av hela chatten i The Atlantic tyder på att Goldberg/Redaktionen själva valde att gå ut utan att en visselblåsare trädde fram. Den stora andelen här (50%) speglar att många analytiker anser en medveten läcka som det mer logiska alternativet, även om det i strikt bevisvärdering inte nått över tröskeln för att konstateras som sanning.

(Not: Summan av procentsatserna är 100%, vilket förutsätter att något av dessa scenarier stämmer. Andra perifera teorier, t.ex. en avancerad “social engineering”-kupp eller dubbla fel, bedöms ha försumbar sannolikhet och inkluderas inte.)


Slutsats

Signal Bridge-incidenten är ett unikt fall som belyser riskerna med informella kommunikationsvägar på hög nivå. Vilket scenario är då mest troligt? Baserat på den information som finns tillgänglig framstår en avsiktlig läcka – antingen orkestrerad av en person inom administrationen med ett samvete eller av en utomstående hacktivist – som det mest sannolika bakomliggande händelseförloppet. Denna bedömning grundar sig på hur osannolika de nödvändiga sammanträffandena för ett “rent misstag” är, samt det faktum att nyhetsmediet (The Atlantic) fick ta del av materialet på ett säkert sätt snarare än att allt dök upp ostrukturerat på nätet. Det antyder att någon med åtkomst medvetet valde att involvera media. Därtill kommer de avslöjanden som visar hur sårbara nyckelpersonernas digitala liv var – vilket ger trovärdighet åt både interna och externa läckhypoteser​


Samtidigt kan man inte helt utesluta att verkligheten ibland överträffar dikten i sin slumpmässighet. Trump-administrationens kaotiska rykte och tidigare brist på rigorösa processer ger viss kontext: det kan ha varit just så banalt klantigt som det först lät. Waltz “lärde sig en läxa” enligt Trump​, men frågan kvarstår om läxan var att vara mer försiktig – eller att man avslöjades i något man inte borde gjort. Om nya bevis framkommer (t.ex. digitala spår av intrång eller erkännanden), kan bilden ändras. Men baserat på nuvarande uppgifter lutar bedömningen åt att det inte var en ren olyckshändelse. Den mest logiska tolkningen är att någon med insyn såg till att Jeffrey Goldberg hamnade i den där Signal-chatten – om det sedan var en idealist inifrån eller en hacker utifrån är svårt att avgöra.


Kort sagt: det troligaste scenariot är att läckan var medveten och strategisk, inte en slump. Signal Bridge-incidenten framstår därmed mer som en läcka i realtid initierad av en person (eller grupp) med ett syfte, snarare än som ett eko av tidigare dokumentläckor som skedde i efterhand. Detta gör händelsen historiskt anmärkningsvärd och den fortsätter att diskuteras flitigt i såväl politiska som tekniska kretsar. Skandalen har redan lett till skärpt syn på användning av appar som Signal inom regeringen​ och den lär tjäna som varningsexempel för hur mänskliga faktorer kan kompromettera nationens säkerhet på oväntade sätt.


Källor:

 
 
 

Σχόλια

© 2024 by Mats Adamczak Powered and secured by Wix

bottom of page