Från Ålandskommitténs förslag till självstyrelselag och internationella garantier (Del4)
Updated: Oct 29
Ålands självstyrelse växte fram genom flera steg mellan 1918 och 1922. Ålandskommittén formulerade ett konkret alternativ till återförening med Sverige. Johannes Holmberg förde in en åländsk politikers erfarenheter i arbetet och deltog i den officiella lagberedningen. Riksdagen förändrade konstruktionen, och Nationernas Förbund krävde ytterligare garantier. Grundmodellen bestod, men dess rättsliga innehåll utvecklades längs vägen.
För att förstå processen behöver vi skilja mellan två frågor: hur ålänningarna skulle få styra sina egna angelägenheter och hur deras svenska språk och samhälle skulle skyddas på längre sikt.
Den första frågan fick sin huvudsakliga rättsliga utformning i självstyrelselagen 1920. Den andra fick ett starkare skydd genom den internationella uppgörelsen 1921 och garantilagen 1922.
1. År 1918 – självstyrelse blir ett konkret alternativ
Bakgrunden var Ålandsrörelsens återföreningskrav och Sveriges engagemang. För den krets som ville bevara Ålands förbindelse med Finland behövdes ett trovärdigt svar på ålänningarnas oro för framtiden.
Den 14 maj 1918 överlämnade Ålandskommittén sin första promemoria till Alexander Frey. Bertel Jung hade utarbetat utkastet, som undertecknades av honom, Lars Sonck, Björn Cederhvarf, Artur Tollet, Reinhold Hausen och L.W. Fagerlund.
Förslaget behandlade sju huvudområden: civilförvaltning, självförvaltning, svenska språket, värnplikten, kommunikationerna, jordbruket och undervisningen.
Ett gemensamt länsting skulle få beslutanderätt inom angivna områden. Svenska skulle tryggas som myndighetsspråk. Samtidigt föreslogs förbättringar av trafik, utbildning och försörjningsmöjligheter.
Det var ett politiskt och praktiskt handlingsprogram. Någon fullständig reglering av lagstiftningsmakt, institutioner och statlig kontroll fanns ännu inte.
När regeringen dröjde fortsatte kommittén sitt påverkansarbete. Den 21 december 1918 överlämnade den en utförligare skrivelse, där programmet utvecklades och kompletterades.
Källhänvisning: Ålandskommitténs bilaga I, promemorian den 14 maj 1918, och bilaga II, skrivelsen den 21 december 1918.
2. Johannes Holmberg kommer in i det officiella arbetet
Under 1919 fick arbetet en tydligare förbindelse med åländskt kommunalt liv och jordbruk genom Johannes Holmberg från Geta.
Han ingick i den statliga kommitté för åländska ekonomiska och kulturella frågor som tillsattes den 14 januari 1919. Därmed deltog han i ett konkret reformarbete redan före höstens beredning av självstyrelselagen.
Holmbergs hållning behöver beskrivas med rätt tyngdpunkt. Hans mål var ett självstyrt Åland som hörde till Finland. Självstyrelsen och de särskilda rättigheterna var en förutsättning för den lösning han arbetade för.
Att Åland skulle höra till Finland utan särrättigheter var därför inte ett relevant alternativ för honom. Det blir missvisande att enbart beskriva Holmberg som motståndare till återföreningen eller som anhängare av fortsatt finländsk överhöghet. Han arbetade för att förändra Ålands ställning.
Ordningsföljden i hans politiska mål var betydelsefull: Åland skulle vara självstyrt och höra till Finland.
När Holmberg senare deltog i lagberedningen företrädde han alltså ett positivt åländskt program. Han ville skapa en ordning där ålänningarna fick verkligt inflytande och trygghet för sitt samhälles framtid.
Källhänvisning till reformarbetet: verksamhetsberättelsens redogörelse för kommittén den 14 januari 1919 samt bilaga III, förteckningen över dess betänkanden.
3. År 1919 – programmet blir ett lagförslag
Ålandskommittén fortsatte att påminna regeringen om självstyrelsealternativet. Skrivelserna i mars, maj och juli 1919 visar att lösningen behövde drivas fram genom upprepade initiativ.
Källhänvisning: Ålandskommitténs bilagor IV, V och VI.
Tulenheimokommittén hade ursprungligen ett bredare uppdrag om regional självstyrelse och länsförvaltning. I oktober fick den uppdraget att utarbeta ett detaljerat förslag för Åland. Den 22 oktober förstärktes den med bland andra Artur Tollet och Johannes Holmberg. Betänkandet överlämnades den 3 december 1919.
Nu fick självstyrelsealternativet en mer utvecklad rättslig form. Förslaget reglerade landstingets lagstiftningsmakt, landskapsförvaltningen, lantrådet, ekonomin och förhållandet till statens myndigheter.
Förändringen var övergången från politiskt program till juridisk konstruktion.
Tollet och Holmberg deltog därmed direkt i det arbete som förde självstyrelsealternativet in i statens lagberedning.
4. År 1920 – riksdagen förändrar maktfördelningen
Regeringens proposition byggde vidare på kommittéberedningen. Under riksdagsbehandlingen förändrades dock flera viktiga delar.
Landstingets ställning stärktes genom att det självt fick välja lantrådet. Tulenheimokommittén hade föreslagit att presidenten skulle utse lantrådet bland tre personer som landstinget föreslog.
Även modellen för landskapslagarnas ikraftträdande förändrades. Kravet på presidentens stadfästelse ersattes med en ordning där presidenten inom en bestämd tid kunde stoppa lagen. Den statliga kontrollen bestod, men fick en annan form.
Andra ändringar begränsade självstyrelsen. Förvaltningsrättsliga besvärsmål, som enligt kommittéförslaget skulle avgöras av landskapsnämnden, lades hos landshövdingen. Vissa lagstiftningsområden förbehölls också staten.
Riksdagsbehandlingen innebar alltså både förstärkningar och begränsningar. Men grundmodellen övergavs inte: Åland skulle ha egna självstyrelseorgan och egen lagstiftningsmakt inom Finland.
Självstyrelselagen daterades den 6 maj 1920.
Kommittén fortsatte samtidigt att bevaka innehållet. Dess skrivelse till svenska riksdagsgruppen om värnpliktsfrågan visar att arbetet pågick också under den parlamentariska behandlingen.
Källhänvisning: Ålandskommitténs bilaga VII samt Tulenheimokommitténs betänkande 24/1919, regeringens proposition 73/1919 och riksdagsbehandlingen 1920.
5. År 1920–1921 – skyddet för befolkningen utvecklas
Ålandskommittén betraktade inte den antagna lagen som slutpunkten.
Inför mötet med NF rapportörer utvecklade den förslag om rösträtt och jordägande. Politisk rösträtt skulle knytas till födelse eller långvarig vistelse på Åland. Även fastighetsinnehavet borde skyddas genom krav på åländsk anknytning eller möjlighet att ingripa mot att jorden övergick i utomståendes händer.
Förslagen presenterades vid mötet med rapportörerna i Helsingfors den 2 december 1920.
Källhänvisning: Ålandskommitténs bilaga VIII. Presentationen av kommitténs medlemmar återfinns i bilaga IX och redogörelsen för program och verksamhet i bilaga X. Verksamhetsberättelsen anger dessa handlingars funktion.
Rapportörerna rekommenderade i april 1921 fortsatt finländsk suveränitet, men krävde kompletteringar av självstyrelsen. Skolornas svenska språk, jordägandet och nyinflyttades rösträtt skulle få särskilt skydd. De föreslog fem års väntetid för rösträtt och att landstinget skulle föreslå tre kandidater till landshövdingsposten.
Här förändrades tyngdpunkten. Självstyrelsens institutioner fanns redan i lagen. Frågan blev hur befolkningens språk och samhälle skulle tryggas inom denna ordning.
6. Juni 1921 – NF avgör frågan och preciserar garantierna
Den 24 juni 1921 erkände NF råd Finlands suveränitet över Åland och krävde ytterligare garantier för befolkningen. Den 27 juni godkändes överenskommelsen om garantiernas närmare innehåll.
Rapportörernas förslag förändrades på flera punkter.
Vid utnämningen av landshövding skulle presidenten först försöka nå en överenskommelse med landstingets ordförande. Om det misslyckades skulle presidenten välja bland fem kandidater som landstinget föreslog.
Åland fick också rätt till hälften av grundskatteinkomsten utöver självstyrelselagens inkomster. Femårsregeln för rösträtt behölls. Jordskyddet utformades som lösningsrätt vid vissa fastighetsförsäljningar.
Garantierna fick dessutom internationell tillsyn genom NF råd.
7. År 1922 – garantierna blir finländsk lag
Genom garantilagen den 11 augusti 1922 infördes uppgörelsens centrala skyddsbestämmelser som tillägg till och ändring av självstyrelselagen.
Det gällde bland annat skolorna, rösträtten, landshövdingsutnämningen, grundskatteinkomsten och jordskyddet.
En viktig skillnad mot Ålandskommitténs tidigare resonemang var att jordskyddet inte blev identiskt med rösträttsskyddet. I garantilagens ursprungliga jordbestämmelse fanns inte samma femårskrav som för nyinflyttades rösträtt. Lösningsrätten knöts till laga bo och hemvist.
Det visar varför liknande ämnesrubriker i olika dokument inte betyder att bestämmelserna var oförändrade.
Grundmodellen bestod genom förändringarna
Processen gick från ett åländskt handlingsprogram till en finländsk självstyrelselag och därefter till en internationellt förankrad ordning med ytterligare garantier.
Johannes Holmbergs medverkan hjälper oss att förstå vad självstyrelsespåret innebar. För honom var målet ett Åland med egen beslutanderätt och särskilda rättigheter inom Finland. Ett Åland utan sådan särställning motsvarade inte den lösning han arbetade för.
Ålandsrörelsen och Sverige skapade det politiska trycket för förändring. Ålandskommittén utvecklade ett konkret självstyrelsealternativ. Holmberg och Tollet deltog i den officiella beredningen. Riksdagen förändrade konstruktionen, och NF valde att bygga vidare på den och förstärka befolkningsskyddet.
Grundmodellen fördes vidare genom hela processen, medan dess institutioner, kontrollmekanismer och garantier fick alltmer preciserade former.
Bilagorna som visar vägen
Hänvisningarna följer bilagenumreringen i Ålandskommitténs verksamhetsberättelse.
Bilagor | Handling eller innehåll |
I | Promemorian till Alexander Frey, 14 maj 1918. |
II | Skrivelsen till statsrådet, 21 december 1918. |
III | Förteckning över betänkanden från den ekonomiska och kulturella reformkommitté där Holmberg medverkade. |
IV | Skrivelsen den 14 mars 1919. |
V | Skrivelsen som behandlades vid kontakten med utrikesministeriet den 10 maj 1919. |
VI | Promemorian till utrikesministern i juli 1919. |
VII | Skrivelsen till svenska riksdagsgruppen om värnpliktsfrågan. |
VIII | Förslagen som överlämnades till rapportörerna i december 1920. |
IX–X | Presentation av medlemmarna samt redogörelse för program och verksamhet. |
Bilagornas innehåll och funktion anges här enligt verksamhetsberättelsens hänvisningar. Holmbergs prioritering av självstyrelsen återges som en sammanfattning av hans politiska hållning, inte som ett citat ur någon av dessa bilagor.
Comments