Vem gav egentligen Åland självstyrelse? (del 1)

Ålandskommitténs arbete, Jim Östlings insatser i Paris och det internationella tryck som förändrade Finlands hållning.

Förra veckan besökte jag Nationernas Förbunds arkiv i Genève. Det var en speciell upplevelse att befinna sig på den plats där dokumenten från en av Ålands mest avgörande historiska perioder fortfarande finns bevarade.

I dag, den 24 oktober, är det FN-dagen.

FN grundades 1945, men dess föregångare Nationernas Förbund (NF) hade redan 1921 spelat en avgörande roll för Ålands framtid.

Det var Nationernas Förbund som avgjorde att Åland skulle stanna inom Finland, samtidigt som ålänningarna skulle garanteras sitt svenska språk, sin kultur och sin självstyrelse.

Men när jag studerar dokumenten från den tiden återkommer jag ständigt till en fråga:

Varför valde Finland egentligen att ge Åland självstyrelse?

Och varför har Ålandskommitténs betydelse fått så lite utrymme i den vanliga historieskrivningen?

Ålands landsting pekade själv ut orsaken 1921

Den 11 juni 1921 skickade Ålands landsting en skrivelse till Nationernas Förbunds råd.

Det var bara tretton dagar före NF avgörande beslut.

Skrivelsen undertecknades av bland andra Carl Björkman, Johannes Eriksson och Julius Sundblom.

I dokumentet protesterar landstinget mot den finska uppfattningen att självstyrelselagen skulle vara en välvillig gest från Finland till ålänningarna.

Landstinget hävdar i stället att lagens tillkomst uteslutande berodde på Frankrikes konseljpresident Georges Clemenceaus uttalande i september 1919, då han uttryckte stöd för möjligheten att Åland skulle återförenas med Sverige.

Det är en ovanligt tydlig formulering.

Ålands landsting ansåg alltså att Finland började agera därför att det fanns en verklig risk att förlora Åland.

Men när man går djupare i dokumentationen framträder en ännu mer intressant historia.

Självstyrelseidén hade nämligen redan utvecklats av en grupp personer med anknytning till Åland.

Och en av dem hade arbetat tillsammans med Finlands chefsförhandlare i Paris.

Steg 1: Ålandskommittén utvecklade självstyrelseidén redan 1918

När Ålandsrörelsen arbetade för en återförening med Sverige fanns det samtidigt en annan grupp som förespråkade en alternativ lösning.

Ålandskommittén.

Bland personerna i dess arbete fanns Arthur Tollet, Bertel Jung, Lars Sonck, Björn Cederhvarf och Jim Östling.

Kommitténs grundtanke var att Åland skulle kunna förbli inom Finland, men med en långtgående självstyrelse som skyddade ålänningarnas svenska språk och särställning.

Redan i maj 1918 presenterades idéerna för representanter för den finländska statsledningen.

Kommittén fortsatte därefter att utveckla förslagen och söka politiskt stöd.

I Göran Rystads forskningsarbete Särställning under Finland – Finlandssvenskarna och Ålandsfrågan beskrivs hur Ålandskommittén arbetade systematiskt för att vinna gehör för sin modell.

Det handlade inte om att Finland först hade bestämt sig för självstyrelse och sedan sökte en lämplig modell.

Ålandskommittén hade redan tagit fram en lösning som den försökte övertyga den finländska regeringen att acceptera.

Men kommitténs kanske viktigaste framgång kom under våren 1919.

Jim Östling reste till fredskonferensen i Paris

Den 15 mars 1919 reste Finlands utrikesminister Carl Enckell till fredskonferensen i Paris.

I den finländska delegationen ingick bland andra Adolf Törngren och professor Yrjö Hirn.

Senare kompletterades delegationens arbete med en person från Ålandskommittén:

Jim Östling.

Det här är en detalj som förtjänar betydligt större uppmärksamhet.

Göran Rystad beskriver på sidorna 114–115 hur Östling fick möjlighet att bistå den finländska delegationen i Paris och hur han arbetade tillsammans med Carl Enckell.

Östling och Enckell utarbetade bland annat skrivelser som skulle fungera som motvikt till den svenska delegationens arbete.

Sverige drev frågan om Ålands återförening med Sverige.

Finlands förhandlare ville undvika att fredskonferensen fattade ett beslut som kunde innebära att Finland förlorade Åland.

Jim Östling bidrog med Ålandskommitténs alternativa lösning: långtgående självstyrelse inom Finland.

Rystad beskriver också hur Östling blev alltmer övertygad om att Finland riskerade att förlora Åland om den finländska regeringen fortsatte att avvisa kompromisser.

Här ser vi alltså hur Ålandskommitténs idéer nådde direkt in i Finlands internationella diplomati.

Det var inte enbart en diskussion i Helsingfors.

En representant för Ålandskommittén arbetade tillsammans med Finlands chefsförhandlare vid fredskonferensen i Paris.

Och det skedde flera månader före Clemenceaus uppmärksammade uttalande.

Redan i juni 1919 ville Enckell och Holsti se självstyrelse

I maj 1919 skrev Jim Östling till Finlands nye utrikesminister Rudolf Holsti.

Han argumenterade för att Finland borde svara på Sveriges krav i Ålandsfrågan genom att presentera en lösning där Åland fick en vidsträckt självstyrelse.

Ålandskommittén kunde dessutom hjälpa regeringen att utarbeta förslaget.

I början av juni tog utvecklingen ytterligare ett steg.

Carl Enckell och Rudolf Holsti framförde gemensamt till den finländska regeringen att en självstyrelselösning borde användas för att hantera Ålandsfrågan.

Det är en viktig historisk hållpunkt.

Finlands ledande diplomater hade alltså redan före september 1919 börjat förespråka självstyrelse som lösning.

Det betyder att Clemenceaus uttalande inte kan förklara själva uppkomsten av självstyrelseidén.

Den fanns redan.

Däremot kan uttalandet ha bidragit till att förändra den finländska regeringens vilja att genomföra förslaget.

Och det för oss till nästa steg.

Steg 2: Clemenceaus uttalande förändrade det politiska läget

I slutet av september 1919 uttalade sig Frankrikes regeringschef Georges Clemenceau positivt om möjligheten att Åland skulle återförenas med Sverige.

Det var en betydelsefull signal från en av fredskonferensens mest inflytelserika politiker.

Plötsligt framstod det som mer angeläget för Finland att presentera en lösning som kunde accepteras internationellt.

Den 1 oktober träffade företrädare för Ålandskommittén professorerna E. N. Setälä och Rafael Erich.

Dagen därpå fick Arthur Tollet träffa Finlands president K. J. Ståhlberg.

Ålandskommittén hade nu arbetat med sina förslag i omkring ett och ett halvt år.

Enligt den kronologi jag redovisar i Den bortglömda historien blev mötet med presidenten ett avgörande steg mot att den finländska staten började arbeta konkret med en särskild självstyrelselag för Åland.

Här finns alltså två händelseförlopp som behöver ses tillsammans.

Ålandskommittén hade under lång tid försökt få Finland att acceptera självstyrelselinjen.

Clemenceaus uttalande förändrade samtidigt det internationella läget.

Det är i mötet mellan dessa två utvecklingar som Finlands omsvängning blir särskilt intressant.

Steg 3: Ålandskommitténs idé blir finländsk lagstiftning

Under oktober 1919 förändrades Tulenheimokommitténs arbete.

Den hade tidigare arbetat med frågor om regional förvaltning och självstyrelse inom Finland.

Nu fick arbetet en tydligare inriktning mot Åland.

Kommittén kompletterades med representanter från Ålandskommittén, däribland Arthur Tollet och Johannes Holmberg.

Den 3 december 1919 presenterades ett förslag till åländsk självstyrelse.

Här finns ytterligare en historiskt viktig omständighet.

I sin studie beskriver Göran Rystad hur Ålandskommitténs tidigare förslag kom att påverka utformningen av den nya lagstiftningen.

Det ursprungliga förslaget innehöll långtgående bestämmelser om självstyrelse och skydd för Ålands särställning.

Men när lagstiftningen behandlades politiskt förändrades innehållet.

Den lag som Finlands riksdag antog 1920 gav inte Åland alla de befogenheter som hade diskuterats i de tidigare förslagen.

Det väcker en fråga som fortfarande känns aktuell:

Hur långtgående kan ett självstyrelseförslag vara när det utarbetas – och hur mycket av det återstår när det passerat Finlands riksdag?

Det är en historisk parallell som jag tycker är värd att fundera över när vi diskuterar självstyrelsens utveckling i dag.

Rapportörerna träffade också Ålandskommittén i Mariehamn

Det finns ytterligare en händelse som sällan lyfts fram.

När Nationernas Förbunds rapportörskommission besökte Åland i december 1920 träffade den inte bara företrädarna för Ålandsrörelsen.

På kvällen den sista dagen i Mariehamn mötte rapportörerna också personer som företrädde självstyrelselinjen.

Bland deltagarna fanns Johannes Holmberg, Axel Karlsson, K. J. Sundberg, prosten Henriksson och rektor Drake.

Det är en viktig del av historien.

Rapportörerna fick därmed ta del av olika åländska uppfattningar om hur Ålands framtid borde lösas.

Ålandsrörelsen kämpade för återförening med Sverige.

Ålandskommittén arbetade för en självstyrelselösning inom Finland.

Båda var åländska perspektiv, men de hade olika mål.

Det betyder också att den internationella behandlingen av Ålandsfrågan inte enbart handlade om Finlands och Sveriges ståndpunkter.

Det fanns flera åländska röster.

Nationernas Förbund gjorde självstyrelsen till en internationell uppgörelse

Den 24 juni 1921 fattade Nationernas Förbund sitt avgörande beslut.

Finland fick suveräniteten över Åland.

Men beslutet var förenat med särskilda garantier för ålänningarnas språk, kultur och självstyrelse.

Garantierna utvecklades i överenskommelsen den 27 juni.

Finland fick alltså behålla Åland inom sina gränser, men självstyrelsen och minoritetsskyddet blev en del av den internationella lösningen.

Det är viktigt när vi diskuterar vem som egentligen ska tillskrivas självstyrelsens tillkomst.

Ålandskommittén hade arbetat fram ett alternativ.

Finlands diplomater började använda alternativet i det internationella arbetet.

Det förändrade politiska läget bidrog till att den finländska staten tog fram lagstiftning.

Och Nationernas Förbund gjorde självstyrelsen till en central del av uppgörelsen.

Det är en betydligt mer sammansatt historia än att Finland helt enkelt bestämde sig för att ge Åland självstyrelse.

Varför har Finland fortfarande svårt att erkänna Ålands roll?

Över hundra år senare diskuteras fortfarande hur Ålands självstyrelse ska utvecklas.

Jag upplever att Finland ofta har svårt att fullt ut erkänna Ålands egen roll i självstyrelsens historia.

Det gäller inte bara Ålandsrörelsens arbete för återförening med Sverige.

Det gäller också Ålandskommitténs insatser för att skapa en alternativ lösning.

Det är värt att påminna om att flera personer med stark anknytning till Åland redan 1918–1919 arbetade fram självstyrelseidéer som senare kom att få betydelse för den finländska lagstiftningen.

Jim Östlings arbete tillsammans med Carl Enckell i Paris visar dessutom att dessa idéer inte stannade på Åland.

De fördes direkt in i Finlands diplomatiska arbete.

Det gör det svårt att beskriva självstyrelsen som enbart ett initiativ från Helsingfors.

Det handlar inte om att förneka Finlands roll.

Det handlar om att erkänna att också ålänningar och personer knutna till Ålandskommittén hade en aktiv roll i utformningen av den lösning som Finland senare använde för att behålla Åland.

FN-dagen och lärdomen från Genève

När jag förra veckan besökte Nationernas Förbunds arkiv i Genève blev det återigen tydligt för mig hur mycket av Ålands historia som fortfarande förtjänar att lyftas fram.

Vi känner alla till att Nationernas Förbund fattade beslutet 1921.

Men historien bakom beslutet är mer komplicerad.

Ålandsrörelsen ville återförenas med Sverige.

Ålandskommittén ville skapa en långtgående självstyrelse inom Finland.

Finland ville behålla Åland.

Sverige drev ålänningarnas önskan om återförening.

Och Nationernas Förbund försökte finna en lösning som kunde accepteras internationellt.

Det var i detta politiska och diplomatiska spel som Ålands självstyrelse växte fram.

På FN-dagen vill jag därför särskilt lyfta fram Ålandskommittén och Jim Östling.

Deras arbete visar att självstyrelsens tillkomst inte bara var resultatet av beslut som fattades av Finlands regering och riksdag.

Ålands självstyrelse var också resultatet av åländska initiativ, internationell diplomati och ett politiskt läge där Finland riskerade att förlora Åland.

Det är en historia värd att minnas.

Och kanske också en historia som Finland behöver förhålla sig tydligare till när vi diskuterar självstyrelsens framtid.

Mats Adamczak 24 oktober 2026 – FN-dagen

Källor

1. Göran Rystad, Särställning under Finland – Finlandssvenskarna och Ålandsfrågan, särskilt s. 101–118, med uppgifterna om Jim Östling och Paris på s. 114–115 samt källhänvisningarna på s. 120–121.

2. Mats Adamczak, Den bortglömda historien, kapitel 8.6–8.7 om fredskonferensen i Paris, Jim Östling, Carl Enckell och Rudolf Holsti.

3. Mats Adamczak, Vägen till självstyrelse, artikelserien i Nya Åland.

4. Ålands landsting, skrivelse till Nationernas Förbunds råd, 11 juni 1921.

5. Nationernas Förbunds beslut om Åland, 24 juni 1921, och överenskommelsen om Ålandsgarantierna, 27 juni 1921.