Varför jag började undersöka cesium-137 i Norrhavet
- Mats Adamczak
- 3 days ago
- 4 min read
Det här arbetet började med en fråga från min mamma.
Hon var då 90 år gammal och hade tagit del av en undersökning som leddes av forskaren Sina Shahabi Ghahfarokhi vid Linnéuniversitetet. Forskarna hade tagit sedimentprover från 13 platser i Östersjön, från Bottenviken i norr till området söder om Skåne.
I sedimentkärnorna kunde de se spåren efter olika historiska utsläpp. Ett av de tydligaste spåren var cesium-137 från Tjernobylolyckan 1986.
Sina Shahabi Ghahfarokhi förklarade att cesiumföroreningen kunde användas för att tidsbestämma lagren. I ett av proverna motsvarade sedimentet på ungefär 20 centimeters djup året 1986. Ovanpå detta hade det sedan lagts några millimeter nytt sediment per år.
I anslutning till undersökningen fanns också en tydlig varning:
Rör inte föroreningarna.
Budskapet var att äldre föroreningar ligger kvar i sedimenten och gradvis täcks över av nya lager. Så länge de ligger begravda och är avskilda från vattnet, djurlivet och människan gör de mindre skada. Men om sedimenten rörs upp kan gamla ämnen åter börja spridas. I den ursprungliga framställningen handlade varningen framför allt om metaller och andra miljöföroreningar, medan cesium-137 användes som den tydliga dateringen av lagret från 1986.
Min mamma ställde då en till synes enkel fråga:
Vad betyder det här när vi planerar stora ingrepp i havsbottnen, samtidigt som det fortfarande finns cesium-137 från Tjernobyl kvar i sedimenten?
Jag hade inget bra svar.
Men frågan fastnade.
Jag minns själv våren 1986
För mig var Tjernobylolyckan inte bara något jag hade läst om i efterhand.
År 1986 arbetade jag som matematik- och fysiklärare vid Kyrkby högstadium. När de första rapporterna kom om förhöjd radioaktivitet i Norden blev olyckan därför både en del av undervisningen och något man försökte förstå som privatperson.
Det fanns mycket osäker information.
Till en början visste ingen i Norden ens varifrån radioaktiviteten kom. Det var först när personal vid Forsmarks kärnkraftverk i Sverige upptäckte radioaktiva partiklar på sina kläder som man började förstå att en allvarlig kärnkraftsolycka måste ha inträffat någonstans österut.
På Åland var förklaringen senare ungefär denna:
Det radioaktiva molnet passerade över oss, men eftersom det inte regnade fick Åland inte något betydande nedfall.
Det är en förklaring som jag själv länge tog för given.
Och den innehåller en viktig del av sanningen. Regn spelade en avgörande roll. När radioaktiva partiklar mötte nederbörd tvättades de ur atmosfären och hamnade på marken eller i havet. Därför kunde vissa områden få mycket stora mängder nedfall, medan närliggande platser fick betydligt mindre.
Men när jag flera årtionden senare började gå igenom materialet upptäckte jag att historien var mer komplicerad.
Det var inte bara ett moln som passerade en gång
Jag hittade en animering på Youtube som visade hur de radioaktivt förorenade luftmassorna rörde sig över Europa efter olyckan.
Det överraskande var att de inte bara färdades i en rak linje från Tjernobyl över Östersjön och sedan försvann. Vindarna ändrade riktning. Luftmassorna delades, böjde av och återkom över delar av Europa och Skandinavien.
Det som ofta beskrivs som ”det radioaktiva molnet” var alltså inte ett enda kompakt moln med tydliga kanter. Det handlade om utsläpp som fortsatte under flera dygn och om flera förorenade luftmassor som transporterades i olika riktningar vid olika tidpunkter.
Den första stora lufttransporten gick nordväst och norrut över Östersjön mot Finland och Skandinavien. Vetenskapliga observationer visar att så kallade heta partiklar registrerades både i Nurmijärvi och på Åland redan på kvällen den 27 april.
SMHI:s analyser visar dessutom att Sverige berördes under två tydliga perioder: den 27–30 april och återigen den 8–10 maj. Den senare luftmassan kom från utsläpp omkring den 5 maj och nådde åter Skandinavien efter att vindriktningarna hade förändrats.
Det gör att formuleringen ”molnet passerade Åland utan att det regnade” blir ofullständig.
Det kan ha varit relativt lite nederbörd på Åland under den viktigaste första passagen, vilket kraftigt begränsade nedfallet på land. Men området berördes av radioaktiva luftmassor, och utsläppen fortsatte medan vädersystemen förändrades.
Åland hade tur jämfört med de värst drabbade områdena.
Men Åland befann sig inte utanför händelseförloppet.
Regn över land är inte hela frågan
När vi talar om nedfallet på Åland tänker vi ofta på vad som hamnade på åländsk mark.
Men Norrhavet och havsområdena runt Åland är inte land.
Radioaktiva partiklar kunde falla direkt på havsytan genom både våt och torr deposition. Material som föll över Sverige och Finland kunde dessutom senare transporteras ut i Östersjön med vattendrag, erosion och avrinnande vatten.
Det innebär att två påståenden kan vara sanna samtidigt:
Åland kan ha undgått det kraftigaste regnrelaterade nedfallet på land.
Samtidigt kan havsområdena runt Åland ha tagit emot och senare samlat upp betydande mängder cesium-137.
Det är också vad senare mätningar av bottensedimenten gör särskilt intressant. I min tidigare faktainsamling framträdde just Bottenhavet och Ålands hav som områden med stora samlade mängder cesium-137 i sedimenten.
Från en fråga till flera
Min mammas fråga ledde därför vidare till andra frågor:
Hur mycket radioaktivitet släpptes egentligen ut från Tjernobyl?
Hur länge pågick utsläppen?
Hur rörde sig de förorenade luftmassorna över Östersjön?
Hur mycket föll över Åland och havet runt omkring?
Var hamnade cesiumet när halterna i vattnet började sjunka?
På vilket djup ligger lagret från 1986 i dag?
Och vad händer om fundament, kablar, muddring eller andra bottenarbeten når ner till de äldre sedimenten?
Det är dessa frågor som den här bloggserien försöker undersöka.
Inte för att i förväg slå fast att Norrhavet är farligt.
Inte heller för att påstå att all verksamhet på havsbottnen måste stoppas.
Utan för att ta reda på vad vi faktiskt vet, vad som verkligen har mätts och vilka slutsatser som går att dra av mätningarna.
Comments