Ålandsfrågan och det stora spelet i Paris 1919 (Del 5)

När Ålandsrörelsen mötte Europas stormakter – och fastnade i den baltiska frågan

I januari 1919 reste tre åländska företrädare genom ett krigshärjat Europa för att övertyga världens mäktigaste politiker om att Åland skulle återförenas med Sverige. Men i Paris väntade en betydligt större politisk fråga. Det ryska imperiet hade fallit samman, nya stater kämpade för sin självständighet och segrarmakterna skulle försöka rita om Europas karta. Ålandsfrågan blev en liten, men strategiskt viktig, del av detta stora diplomatiska spel.

Ett Europa som skulle byggas upp på nytt

Den 18 januari 1919 öppnades fredskonferensen i Paris. Det var drygt två månader efter att första världskriget hade avslutats genom vapenstilleståndet den 11 november 1918.

Europas karta höll på att förändras i grunden.

Fyra stora imperier hade fallit samman eller stod inför upplösning: det tyska, det österrikisk-ungerska, det osmanska och det ryska.

I östra Europa uppstod nya stater. Finland hade förklarat sig självständigt den 6 december 1917. Estland, Lettland och Litauen hade under 1918 också utropat sin självständighet.

Men en självständighetsförklaring var inte samma sak som att vara internationellt erkänd eller att faktiskt kontrollera sitt territorium.

För de baltiska staterna skulle kampen om självständigheten fortsätta under flera år. Gränserna var osäkra, främmande trupper befann sig på deras territorier och olika grupper hade skilda uppfattningar om framtiden.

Det var i denna situation som Ålandsfrågan kom till Paris.

Tre ålänningar på väg till fredskonferensen

På nyårsafton 1918 lämnade tre representanter för Ålandsrörelsen Åland för att söka internationellt stöd.

De var Julius Sundblom, Johannes Eriksson och Johan Jansson.

Med på resan fanns också Hugo Sommarström, en ålänning bosatt i Sverige som hade nära kontakter med den svenska regeringen och särskilt Erik Palmstierna.

Resan gick först till Stockholm och därefter genom Norge.

Den 8 januari lämnade sällskapet Bergen med fartyg för att ta sig över Nordsjön till England. Efter ankomsten till Newcastle fortsatte färden till London, dit de kom omkring den 12 januari.

Här togs ålänningarna emot av Sveriges minister i London, Herman Wrangel.

Det svenska diplomatiska stödet var viktigt. Ålandsrörelsen hade inga egna ambassader eller något internationellt erkänt mandat som statlig delegation. Man var beroende av att andra öppnade dörrarna till maktens korridorer.

Efter drygt en vecka i London fortsatte resan till Paris.

Det var en historisk tidpunkt att anlända till den franska huvudstaden. Här samlades politiker och diplomater från stora delar av världen för att diskutera fredsvillkor, gränser och nya staters framtid.

Ålänningarna möter världspolitikerna

Under vistelsen i Paris lyckades Ålandsdelegationen få till stånd en rad uppmärksammade möten.

Bland de personer de träffade fanns Italiens regeringschef Vittorio Orlando, den italienske diplomaten Francesco Tommasini, Frankrikes utrikesminister Stephen Pichon och den brittiske utrikesministern Arthur Balfour.

Man hade också kontakter med den amerikanske diplomaten Henry White, som ingick i USA delegation vid fredskonferensen.

Ålandsrörelsen på besök i Paris, med är även Manne Flood som var Ålandskontorets VD och ålänningen Hugo Sommarström [AI].

Ålänningarna hänvisade till president Woodrow Wilsons princip om folkens självbestämmanderätt.

Deras argument var enkelt: om Europas folk skulle få bestämma sin framtid, varför skulle då inte också Ålands befolkning få avgöra om ögruppen skulle tillhöra Sverige eller Finland?

Flera av de politiker man träffade uttryckte förståelse eller sympati för ålänningarnas önskemål.

Men det fanns ett grundläggande problem.

Att en politiker uttryckte sympati under ett diplomatiskt möte betydde inte att hans regering var beredd att driva frågan till ett avgörande.

Detta skulle Ålandsrörelsen så småningom få erfara.

Åland som bricka i ett större spel

Ett av de intressantaste mötena ägde rum med den franske politikern Franklin-Bouillon.

Han uttryckte enligt de åländska reseberättelserna förståelse för kravet på återförening med Sverige, men antydde samtidigt att Frankrike skulle förvänta sig en motprestation.

Sverige hade stått utanför första världskriget.

För Frankrike var Sveriges internationella orientering och förhållande till segrarmakterna av betydelse.

Det visar att Ålandsfrågan inte enbart betraktades som en fråga om ålänningarnas nationella tillhörighet.

Åland hade ett strategiskt läge mitt i Östersjön.

För Sverige handlade frågan både om befolkningens önskemål och om säkerheten i Stockholms skärgård.

För Finland handlade den om territoriell integritet och möjligheten att kontrollera ett strategiskt viktigt område.

För Storbritannien och Frankrike ingick Åland i den större frågan om maktbalansen i Östersjön efter det ryska och tyska imperiets sammanbrott.

Ålandsrörelsens delegation återvänder till Mariehamn den 8 mars 1919 efter sin diplomatiska resa till London och Paris. Förhoppningarna om en återförening med Sverige var stora, men något internationellt beslut hade ännu inte fattats.

Originalfotografi, digitalt färglagt.

Den baltiska frågan – Europas olösta problem

För att förstå varför Ålandsfrågan inte avgjordes i Paris måste vi också förstå vad som vid denna tid kallades den baltiska frågan.

Begreppet hade då en vidare innebörd än dagens geografiska användning.

Det omfattade inte enbart Estland, Lettland och Litauen. I de diplomatiska diskussionerna om Östersjöområdet ingick också Finland och frågor som berörde Åland.

De nya staterna hade vuxit fram ur det tidigare ryska imperiet.

Men Rysslands framtid var långt ifrån avgjord.

Efter revolutionen 1917 hade landet kastats in i ett inbördeskrig. Bolsjevikerna kontrollerade betydande områden, medan olika vita arméer och andra grupper kämpade mot dem.

Samtidigt hade segrarmakterna ännu inte enats om hur de skulle förhålla sig till det nya sovjetryska styret.

Det skapade ett grundläggande diplomatiskt problem.

Hur skulle man slutligt avgöra gränserna för områden som tidigare tillhört Ryssland, när någon allmänt accepterad rysk representation inte deltog i fredskonferensen?

Frågan hade stor betydelse för de baltiska staterna.

Och den skulle också få betydelse för Åland.

Esme Howard och den baltiska kommittén

En central person i den diplomatiska behandlingen av frågorna kring Östersjön var den brittiske diplomaten Sir Esme Howard.

Howard hade tidigare varit brittisk minister i Stockholm och hade goda kunskaper om nordiska förhållanden.

Han fick en ledande roll i fredskonferensens kommitté för baltiska frågor.

Här finns en intressant koppling till Finland.

Finlands representant i London, Ossian Donner, hade sedan tidigare en personlig relation till Howard.

Donner arbetade under våren 1919 bland annat för att Storbritannien skulle erkänna Finlands självständighet.

Finland hade redan i början av januari 1918 erkänts av bland andra Sovjetryssland, Sverige och Frankrike. Men Storbritannien och USA hade ännu inte lämnat sina slutliga erkännanden.

Enligt Donners memoarer kunde han genom sina brittiska kontakter få insyn i vilka omständigheter som försvårade ett brittiskt erkännande.

Den 6 maj 1919 erkände Storbritannien och USA Finland.

Därmed stärktes Finlands internationella ställning väsentligt.

Det är en viktig omständighet att hålla i minnet: samtidigt som Ålandsrörelsen försökte övertyga segrarmakterna om att Åland borde återförenas med Sverige, arbetade den finländska diplomatin framgångsrikt för att befästa Finlands position som självständig stat.

Finland hade en annan strategi

Den 15 mars 1919 reste Carl Enckell till Paris som en central företrädare för Finlands diplomati.

Med honom följde bland andra Adolf Törngren och professor Yrjö Hirn.

Senare anslöt också Jim Östling, som var medlem av Ålandskommittén.

Det sistnämnda är särskilt intressant.

Ålandskommittén hade redan under 1918 arbetat fram tankar om en långtgående åländsk självstyrelse inom Finland.

Kommitténs linje skilde sig från Ålandsrörelsens krav på återförening med Sverige.

Men den erbjöd samtidigt Finland ett möjligt sätt att hantera konflikten.

Enligt historikern Göran Rystad, som behandlar frågan i Särställning under Finland, var Enckell och Östling medvetna om riskerna med att låta fredskonferensen avgöra Ålands tillhörighet.

Om frågan kom till ett internationellt avgörande fanns en risk att Finland skulle förlora Åland.

En omfattande självstyrelse kunde däremot erbjuda en lösning där Finland behöll territoriet, samtidigt som ålänningarnas särskilda ställning erkändes.

Här är en historisk rekonstruktion av Carl Enckell och ålänningen Jim Östling i Paris våren 1919.

Den 5 maj skrev Jim Östling till den nytillträdde finländske utrikesministern Rudolf Holsti och argumenterade för en sådan lösning.

Detta skedde samtidigt som Finland fick sitt efterlängtade erkännande från västmakterna.

Två diplomatiska processer pågick alltså parallellt: Finland stärkte sin internationella ställning och försökte finna en lösning som skulle förhindra att Åland gick förlorat.

Sverige kräver att Ålandsfrågan behandlas

Den svenska regeringen var emellertid inte nöjd med utvecklingen.

Den 22 april 1919 överlämnade svenska företrädare en framställning till fredskonferensens ordförande, Frankrikes regeringschef Georges Clemenceau.

Bland de svenska företrädarna fanns Herman Wrangel och Hjalmar Branting.

Sverige ville att frågan om en folkomröstning på Åland skulle behandlas internationellt.

Det var också ett sätt att försöka få Finland att acceptera en lösning som byggde på ålänningarnas uttryckta önskemål.

Men fredskonferensen hade många konkurrerande frågor att hantera.

Tysklands fredsvillkor, Polens gränser, de nya staterna i östra Europa, Osmanska rikets framtid och relationerna till det revolutionära Ryssland var några av de stora problemen.

Ålandsfrågan var en viktig fråga för Sverige, Finland och ålänningarna, men den hade betydligt lägre prioritet för de stora segrarmakterna.

Ålänningarna återvänder till Paris

Den första Ålandsdelegationen lämnade Paris den 27 februari och reste hem via London och Stockholm.

Den 8 mars 1919 återkom delegationen till Mariehamn.

Enligt dåtidens åländska tidningsuppgifter möttes de av ett stort antal människor som firade deras återkomst.

Förväntningarna var höga.

Men de diplomatiska framgångarna hade inte resulterat i något beslut.

Under sommaren gjordes därför ett nytt försök.

I slutet av juni reste Johannes Eriksson och sjökapten Axel Karlsson åter till Paris för att försöka få Ålandsfrågan behandlad.

De träffade diplomater och framförde åter ålänningarnas krav.

Den svenska regeringens företrädare Erik Palmstierna var emellertid betydligt mer pessimistisk.

I sin dagbok Orostider II beskriver han hur delegationen fick vänta på möten och hur de stora statsmännen ofta ägnade mycket kort tid åt deras framställningar.

Ålandsrörelsen hade fortfarande internationella kontakter, men möjligheterna att få ett avgörande i Paris minskade.

Varför avgjordes inte Ålandsfrågan i Paris?

I slutet av juli 1919 kom ett avgörande diplomatiskt bakslag.

Enligt uppgifterna i artikelserien Vägen till självstyrelse meddelade den baltiska kommittén att Ålandsfrågan inte skulle avgöras inom ramen för fredskonferensens arbete.

En viktig motivering uppges ha varit att alla berörda parter inte fanns representerade.

Framför allt handlade det om Ryssland.

Om denna motivering var central visar den något viktigt.

Ålandsfrågan var inte bara en konflikt mellan Sverige och Finland.

Den hade också en koppling till upplösningen av det ryska imperiet och den ännu olösta frågan om Rysslands framtid.

Det fanns dessutom en annan viktig omständighet.

Finland hade under våren fått sin internationella ställning stärkt genom erkännanden från Storbritannien och USA.

Samtidigt hade den finländska diplomatin aktivt försökt undvika att frågan om Ålands tillhörighet skulle avgöras till Sveriges fördel i Paris.

Det är därför alltför enkelt att förklara fredskonferensens uteblivna avgörande enbart med Finlands diplomatiska arbete eller enbart med Rysslands frånvaro.

Från Paris till Nationernas förbund

Även om fredskonferensen inte avgjorde Ålandsfrågan innebar det inte att konflikten var avslutad.

Tvärtom fortsatte den att utvecklas.

Finland arbetade vidare med en självstyrelselösning. Ålandskommitténs tidigare arbete blev en viktig del av den process som så småningom ledde fram till självstyrelselagen.

Samtidigt fortsatte Ålandsrörelsen att kräva återförening med Sverige.

Under 1920 fördes konflikten till Nationernas förbund.

Där skulle frågan behandlas i två skilda steg.

Först skulle juristkommissionen utreda de folkrättsliga förutsättningarna för att Nationernas förbund skulle kunna behandla frågan.

Därefter skulle rapportörskommissionen undersöka förhållandena och föreslå en lösning.

I juni 1921 kom Nationernas förbund fram till att Åland skulle förbli under finländsk suveränitet, men med förstärkta garantier för befolkningens språk, kultur och självstyrelse.

Därmed fick Ålandsfrågan slutligen en internationell lösning.

Men vägen dit hade gått genom såväl Paris som Genève.

Den baltiska frågan och Ålands självstyrelse

När vi i dag diskuterar varför Åland fick sin självstyrelse fokuserar vi ofta på motsättningarna mellan Ålandsrörelsen och Finland.

Men det är viktigt att lyfta blicken.

Ålands självstyrelse växte fram under en period då Europas politiska karta ritades om.

Finland, Estland, Lettland och Litauen hade alla en koppling till det ryska imperiets upplösning. Men deras historiska förutsättningar och vägar till internationellt erkännande skilde sig åt.

Finland hade redan före självständigheten haft omfattande egna institutioner inom storfurstendömet.

Landet hade en egen lagstiftande tradition, egen valuta, centralbank, postväsende och förvaltning.

Trots detta var frågan om Finlands internationella ställning och suveränitet en del av det diplomatiska spelet efter första världskriget.

Åland hade i sin tur länge ingått i samma administrativa och historiska sammanhang som Finland, men hade en befolkning vars språkliga och kulturella band till Sverige var starka.

Den åländska självstyrelsen blev slutligen en kompromiss mellan dessa olika intressen.

Ålandsrörelsen lyckades inte få igenom sitt krav på återförening med Sverige.

Finland lyckades behålla Åland.

Men Finland fick samtidigt acceptera att Ålands ställning inte kunde bestämmas enbart genom vanliga nationella politiska beslut. De internationella garantierna blev en väsentlig del av lösningen.

Det är därför historiskt missvisande att betrakta självstyrelsen som enbart en gåva från Finland eller som resultatet av en enda politisk aktörs arbete.

Ålandsrörelsens internationella kampanj, Ålandskommitténs självstyrelsearbete, Finlands diplomati, Sveriges agerande och stormakternas intressen påverkade alla utvecklingen.

Och i bakgrunden fanns hela tiden den större baltiska frågan.

När Ålandsdelegationen reste till Paris i januari 1919 hoppades man få ålänningarnas framtid avgjord av världens mäktigaste politiker.

Man återvände utan det beslut man hade önskat.

Men resan hade gjort Ålandsfrågan till en internationell angelägenhet.

Två år senare skulle den få sin lösning genom Nationernas förbund.

Källor och fortsatt forskning

• Johan Jansson, Tre män i Paris

• Johannes Eriksson, Mina minnen och upplevelser i Ålandsfrågan 1917–1922.

• Erik Palmstierna, Orostider II.

• Ossian Donner, Min tid.

• Göran Rystad, Särställning under Finland, särskilt s. 114–115.

• Mats Adamczak, Den bortglömda historien, kapitel 8.

• Mats Adamczak, artikelserien Vägen till självstyrelse, Nya Åland, 2019.